Zelda upptäcker vattenpölar

Något som är extra magisk med barn är att de uppskattar det minsta lilla i vardagen. Man lär sig att uppskatta livet ännu mer från dem genom att uppleva saker med deras ögon. Småbarn är inte materialistiska eller har höga krav på hur livet ska vara förutom mat i magen, kärlek och lite lek.

För två veckor sen fick Zelda plaska i vattenpölar för första gången. Hon har alltid varit intresserad av dem men vi har inte kunnat låta henne hoppa i eller plaska hur som helst. När vi såg hur Zelda gärna vill leka med vattenpölarna skaffade vi vattentåliga kläder till henne. Efter nästa regn kom klädde vi på Zelda och gick ut med henne. Det första hon gjorde när vi öppnade porten var att springa raka vägen till vattenpölarna direkt. Vilka enorma glädjen vattenpölarna gav henne och vi var på vattenpölar-jakt under hela den eftermiddagen. Zelda fick plaska loss. Hon var så himla nöjd och glad. Sen dess har vi varit ute med Zelda efter varje regn.

Tänkt om man själv skulle tycka att något så enkel som vattenpölar skulle vara kul? Jag kan erkänna att jag älskar att gå på frusna vattenpölar fortfarande, haha. Så fort jag ser en kan jag inte låta bli i smyg trampa sönder isfläckarna. Det är något nostalgisk med det sprakande ljudet och den pirrande känslan kroppen som man hade när man var barn, haha.

 

Hösten är bara runt hörnet

Älskade älskade älskade cybervänner, 

Vad den här sommaren har gått fort, vad tiden har gått fort. Det har inte varit min intension att inte blogga på TRE veckor. Livet kom emellan helt enkelt och bloggen fick sin lilla semester. Jag tror inte att det har hänt förut att jag har varit borta helt från bloggen såhär länge. Visst, jag har haft låga uppdateringar under en lång period nu på grund av hälsan och återhämtning men jag brukar ändå kunna kika in och säga hej till er.

Jag har haft en underbar sommar men jag har också saknat er massor. Ödmjukaste tack för att ni fortfarande hänger här och uppdaterar mig om vad som händer i era liv. Jag blir otroligt glad av att se era kommentarer här när jag loggar in. Jag har lite att ta igen ser jag och hoppas att vi kan hålla kontakt länge till.

Hösten är bara runt hörnet men jag vill inte säga att det är höst än. Temperaturen i Stockholm är fortfarande behaglig och vi har passat på att vara ute och myst på de fina dagarna. Ni som följer mig på Instagram har säkert sett i mina Insta-stories? 🙂

Dock har vi varit sjuka i en hel vecka nu. Barnen börjar bli lite friska men jag är långt ifrån att bli frisk känner jag. Annars mår jag bra, barnen mår bra, men Bill mår lite sådär. Kommer ni ihåg när jag skrev att jag mådde toppen efter förlossningen men Bill kände inte detsamma? Vi trodde att det var tillfälligt baby blues men jag tyckte att något inte stämde och bad Bill söka ytterligare hjälp för det. Både psykologen och läkaren har fastställt en diagnos att han har hamnat i en s.k. utmattningssyndrom.

Jag har haft en underbar sommar och skulle inte vilja göra det på ett annat sätt. Men jag har också haft fullt upp med att finnas till för Bill. Jag har rådfrågat och läst på om utmattningssyndrom, vad det innebär. Vad jag som närstående kan göra och vad vi tillsammans kan göra. Varje liten grej blir som ett stort projekt när man är utbränd.

Varför jag inte har berättat tidigare är p.g.a. att Bill inte har kunnat processa det. Men för en tid sedan började han öppna upp sig till familj, vänner, nära och kära. Det här är vanligare än vad man tror och det är ingenting som man ska behöva hålla för sig själv. Man ska våga söka hjälp, ta hjälp och ställa krav från familjen på ett ödmjukt sätt såklart. Nu fungerar Bill inte på samma sätt som tidigare och om han inte berättar om läget till folk i omgivningen kommer de aldrig att förstå Bills ändrade beteenden och rutiner.

Det var även mitt eget intiativ att åka upp själv med barnen till Lappland under sommaren. Vi kunde såklart boka om biljetterna och vänta tills alla kom tillbaka från semestern. Men jag tog tillfället och åkte iväg själv ändå för att låta Bill vila ut ordentligt och hinna med det han behöver göra. Jag vill finnas till för Bill och har fokuserat så mycket på att vi ska hitta en balans i vardagen där vi kan få det att funka. Med hjälp av paus från bloggen och andra måsten har vi kunnat njuta av den här sommaren. Nu handlar det verkligen om prioriteringar. Det är mycket som vi behöver lägga upp på nytt, vissa dagar känner jag mig trött men samtidigt får jag såååå mycket energi från barnen. De boostar verkligen hela vår tillvaro, det är dem som motiverar oss. Vilka magiska små varelser vi har. 

Har någon av er erfarenheter av utbrändhet? Om ni själva eller någon ni känner varit utbränd? Vad behöver jag som närstående tänka på? 

Världens största kramar till er! 

 

Sista MVC kontroll

Finaste cybervänner, 

Hur har helgen varit för er? Vi har varit till Nickelvikens naturreservat med svärmor i lördags. Sedan anslutande svärfar och hans fru oss. De hade allsång på Nickelviken den dagen. Vi köpte fika från caféet och satte oss på en filt lite längre bort från scenen för Ataris skull. Man vet aldrig hur känsliga bebisar är för högt konsertljud. Zelda sprang runt och lekte. Vi blev så glada av att se hur social Zelda är med andra barn, hur hon vill leka och vara med andra. Hon försökte vid någon tillfälle bjuda barnen på kakor som hon gick runt och åt på, haha. Lilla sötkorven.
Igår var Zelda hos sin farmor under ett par timmar. Jag passade på att städa och sortera bort alla kläder som barnen hade vuxit ur. Av den lilla tiden Zelda var över hos farmor har vi fått mycket gjort. Då insåg vi verkligen hur mycket tid ETT barn kan ta.

Idag har jag gjort mitt sista besök hos MVC. Jag var på återkontroll bara, de ville kolla att allt är ok och har funkat bra sen förlossningen o.s.v. Vilken speciell känsla det är när jag insåg att jag kommer inte att besöka MVC något mer. Efter att jag har varit där i flera omgångar under 9 månaders tid med glädje och tårar. Nu är jag liksom klar, nu har jag gjort det.
Allt såg ok ut förresten, jag kan fortfarande känna att det är lite ömt när jag tar på såret men det gör inte ont. Såret har läkt jättefint och allt ser bra ut förövrigt.

Har alla kommit tillbaka från semestern än? Har barnen gått tillbaka till skolan?  

Min klänning i bilden köpte jag från ZARA i Bangkok.
Zeldas väst och tröja är också från ZARA.
Leopardbyxa köpte Fay till Zelda från Lindex.
Zeldas skomodell är en AIR MAX MOTION 2 för baby. 

Det var förresten Bill som klädde på Zelda. Lite mix & match blev det, haha.

 

Barn nummer tre?

Många frågar oss om vi ska skaffa fler än två barn. Vi svarar såklart NEEEEJ! utan att blinka.
Tanken med att ha flera barn låter hur mysigt som helst. Jag och Bill säger till varandra varje dag hur underbara barn vi lyckades skaffa oss. Klart att man kan längta efter fler. Våra hjärtan säger: -Skaffa fler barn, men hjärnan säger –STOP! Det är jättemycket jobb som det är nu och jag vet inte om jag vill chansa att bli gravid igen efter att jag har haft en sån jobbig graviditet med Atari. Tänkt om jag skulle ha otur och få en till jobbig graviditet? Jag kommer inte att klara det.

Sen brukar jag och Bill hitta på flera anledningar till varför vi inte ska ha fler än två barn. Att man måste skaffa 6-7 sits bil. Hur jobbig det måste vara att inte kunna vinka in en taxi så där spontant när man är ute och reser. Beställer vi större bil med t.ex. UBER måste vi vänta lite längre (av egen erfarenhet). Vi kommer att spendera somrarna i Lappland med barnen, hur löser vi det med fordon där uppe t.ex? Måste vi köpa en familjevan där också? Är det två hotellrum vi måste boka eller en familjesvit med två sovrum? Funkar det alltid med extrasängar? Vet att i vissa hotell/resort kan de max sätta 1 extrasäng per rum. Nåja, två barn är lagom för oss. Fattar inte hur vi ska klara oss mer än två barn. För oss känns det helt omöjligt, haha.

Vi vet att det går om man vill, man löser det och anpassar sig efter situationen. Det är bara andra rutiner som gäller när man har flera barn. Man måste planera i förväg helt enkelt. Det blir som en hel annan livsstil kan jag tänka mig.

I framtiden när Zelda och Atari blir stora och om vi skulle ha längtan efter fler barn kan jag tänka mig att adoptera. Alltså, inte skaffa biologiska barn. Jag älskar barn, jag tycker att barn är mysiga små varelse. Barnen ger så mycket livsglädje och jag vill ge barnen allt. Jag vill ge barnen en trygg barndom och goda förutsättningar till en bra framtid. Vi kan inte förutspå hur framtiden kommer att se ut. Mitt i allt så står vi kanske där med 10 barn? Haha.

Ni som har fler än två barn, hur är era rutiner? Ni är förresten inte kloka, haha! Hatten av till er.