Idag fyller Atari hela 1 år!

Jag gråter, vad tiden har gått fort. Min lilla bebis är ETT år gammal nu. Jag och min familj har hunnit fira Atari i förskott redan. Egentligen har vi planer på att ha Ataris kalas på en herrgård i Stockholm nu på söndag, vi har bokat lokalen och allting men valde att flytta fram det stora kalaset tillsvidare på grund av coronan. Vi har istället gjort ett litet picknick-kalas här hemma på gården för att uppvakta lilla Atari. Det var supermysigt!

Jag som älskar att pyssla tycker att barnens kalas är mina allra roligaste höjdpunkter på året. Nu när jag har gott om tid fick jag möjlighet till att göra en våningstårta för första gången. Jag gjorde allt från grunden. Tårtbotten, jordgubbsgelé och vaniljmousse som fyllning. Sen tycker jag att pyssel kring kalaset är så himla mysigt. Just det, på tal om tårtbotten. Jag ska dela recept till er som kommer att dyka upp här i ett annat inlägg sen.

Men vi har inte firat klart än. Förutom det stora kalaset som vi har skjutit fram kommer vi att fira Atari igen med Bill och hans familj när jag åker tillbaka till Stockholm. Vilken lyx att få fira Atari många gånger! ♥

Grattis min älskade son ♥

Finaste ni, ♥

Som ni redan kände till fick Bill en diagnos förra året om att han drabbades av s.k. utmattningssyndrom strax efter Atari föddes. Ni kanske undrar hur läget är med honom idag?

Jag och Bill har inte kunnat vara med varandra på ett tag nu eftersom vi var tvungna att vara på olika ställen, men vi pratar varje dag och håller kontakt! Av det jag känner nu mår Bill mycket bättre än tidigare. Han har fått mycket hjälp och gått på en massa rehabiliteringar. Dock har han inte kunnat sjukskriva sig för att försäkringskassan inte ville ersätta sjukskrivningar för utbrändhet längre än 6 månader. Trots att läkaren skrevs i Bills sjukintyg att de avrådde Bill från att jobba ett tag för att han måste fokusera på sin rehabiliteringsplan som de gjorde för honom. Bill tog ett stort beslut och sålde sitt företag, han fortsatte med sin rehabilitering ett tag efter det. Det har varit mycket vårdbesök i nästan ett års tid för Bills del, men under de senaste veckorna har inte Bill behövt gå på rehabilitering lika ofta. Vilket är bra tecken. Men han träffar fortfarande sina sjukvårdare med jämna mellanrum för uppföljning.

Bill har sagt till mig att han mår bättre, även om han fortfarande kan vara lite stresskänslig. Det är viktigt för honom att kunna vila efteråt om vi skulle hitta på större projekt under dagen t.ex. Men han klarar av att göra allting i princip, fast i sin egen takt. Någon vecka innan jag åkte upp till Lappland hade vi precis infört en Foki-dag i veckan. Där jag är borta någon timme under min dag, för mig själv. Bill har nyligen föreslagit att jag kan ta fler sådana där dagar när jag är tillbaka i Stockholm. Han vill prova ta Atari mer på dagarna när Zelda är på förskolan. Tidigare har jag fått vara hemma själv med Atari på dagarna när Zelda är på förskolan. Vi hade ett sånt upplägg tidigare för att Bill ska hinna med sin rehabilitering och klarar de kurser som han behövde läsa in inför sin utbildning.

I överlag mår min andra halva bra, vi längtar tills vi är tillsammans hela familjen igen. Det känns mycket tryggare och bättre om vi kan hålla ihop under den här ovissa tiden, men vi kommer ju att ses igen jättesnart! ♥

Goaste kramar till er cybervänner! ♥

Hur mår ni? Hur är läget hos er trots omständigheterna?

Jag vet att jag har varit borta från sociala medier ett tag. Det var inte meningen att jag skulle vara borta så här länge egentligen, det har bara blivit så. Ingenting har hänt såklart, jag mår faktiskt bättre än någonsin just nu. Hela familjen mår bra och vi alla är friska. Det blev en oplanerad social distancing från sociala medier bara.

Det här är nog första gången någonsin som jag har varit borta länge från sociala medier helt, jag har varit för upptagen med att njuta av livet. Jag har inte ens uppdaterat något på Instagram heller. Annars brukar jag visa lite livstecken i mina stories när jag inte bloggar. Vanligtvis när jag måste vara borta från bloggen brukar något ha hänt, antingen att min hälsa inte varit på topp, någon i familjen har varit sjuka eller liknande. Jag förstår att någon av er kanske blev oroliga. Förlåt.

Men den här gången är unik. Jag har helt enkelt bara njutit av livet och bara få vara i stunden med familjen. Jag vill vara närvarande och spendera tid med mina allra käraste som om det vore sista dagen på jorden. Jag vet att förr eller senare kommer det roliga att ta slut. Som när man är på semester och måste hem nån gång. Då tänkte inte jag på att prioritera bloggen i första hand. Dock trodde jag aldrig att jag skulle vara borta så här länge. Varje dag tänkte jag att jag kunde blogga imorgon men veckorna gick, och det gick otroligt snabbt. De sägs att man glömmer bort tiden när man har det som roligast. Det känns fortfarande overkligt att jag och barnen har fått vara med min underbara familj i månader.

På grund av den långvariga stressen som jag har haft tidigare har min kropp blivit påverkad både fysiskt och psykiskt. När jag kom hit fick jag återhämta mig på riktigt och ordentligt. Jag bara njöt av tillvaron.

Åh hå hå hå, jag känner mig super-duper bortskämd just nu. Jag och min familj turades om att göra hemsysslorna så jag har inte behövt tvätta, laga mat eller underhålla barnen själv hela tiden. Min moster och kusiner brukar även komma över nästan dagligen. De leker och myser med barnen och hjälpt mig att underhålla dem när jag äter. Jag har fått äta ordentligt och i lugn och ro på alla måltider. Jag har ätit sååååå mycket av mammas goda mat att jag gick upp ett par fina kilon som jag tidigare tappat alldeles för fort.

Det är så underbart att barnen har många trygghet här. Atari som var jättemammig innan att ingen fick bära honom till att han nu kan leka och bli omhändertagen av alla i min familj utan att han bryr sig om mig. Det känns stort! Barnen är jätteförtjusta i alla här.

Sen älskar jag verkligen vår familjekultur. Vi har vuxit upp med att finnas till och hjälpa varandra genom vått och torrt. Jag har fått mer avlastning än vad jag hade räknat med. Även om jag inte behövde så här mycket hjälp egentligen insisterade de att vilja hjälpa ändå.
Men vilken skillnad det har gjort för mig när jag inte fått känna någon form av stress under en period. Nu kan jag för första gången på länge njuta av vardagen som jag gjorde förut. Jag har såklart kunnat njuta av stunderna med barnen varje dag, men det har varit korta stunder som sedan försvann snabbt när stressen trängde genom. Numera vaknar jag glad och somnar glad. Glädjen håller i sig länge. Ni vet kanske hur det är när man har gjort något roligt dagen innan som håller en glad även dagen efter. Eller ätit en god måltid som höll en glad hela dagen. Så har jag levt i månader. Jag har t.o.m. kunnat njuta av musik när det spelas på högtalarna och nynnat till låtarna som jag kände igen. Det var länge sen jag gjorde det sist. Jag känner mig oerhört tacksam just nu. Vet inte riktigt hur jag någonsin kan förklara den här bubbliga känslan inom mig. Finner ingen ord hur mycket gott den här tiden har gett mig.

Min fysiska form är tusen gånger bättre nu än hur det var när jag kom. Jag älskar mig själv såhär just nu. Jag önskar att alla kan må såsom jag gör just nu i den här stunden. Alla förtjänar verkligen att känna så här om sig själv. Jag lever just nu i en drömscenario, hur härligt livet kan vara när jag har mina nära och kära runtom mig. Älskar verkligen min familj.

Jag och barnen har skapat många fina minnen varje dag sen vi kom. Här hemma i Lappland har vi hittat på massor med roliga och mysiga aktiviteter med barnen dagligen. Zelda älskar snö och ville leka ute i snön varje dag. När snön hade smält bort lite och gräsmattan kikade fram blev Zelda så besviken. Vi fick skotta snö som blev kvar från snöhögen och gjorde en liten snö-gång till Zelda så att hon kunde fortsätta åka pulka eller snowracer som hon kallar för snöskoter, haha. Hon ville inte att vintern skulle ta slut.

Det är så underbart att ha stor tomt när man har barn. Zelda har verkligen utnyttjat alla ytor på tomten, det kan man inte tro när hon är så mini. Hur lyckades hon egentligen?

Förra veckan sprang harar in på gården och Zelda blev så glad. Hon sjöng: -Haren skuttar fram så fort, knacka på dess port… Jag skrattade. Barnen har sett många vila djur här. Allt från älgar, stora tjäder fåglar, rävar, renar o.s.v. Det är så spännande för dem.

Under den här tiden har barnen utvecklats en hel del. Atari från att vara en liten bebis har han lärt sig att klättra upp och ner från trappor, han har tagit sina första steg och lärt sig att gå lite. Atari har lärt sig ett par nya ord med, nu kan han säga: – Zelda, mamma, pappa, titta, lampa, tittut, vatten och tack tack, när man ger honom något.

Zelda har börjat prata i meningar och är familjens lilla sångfågel. Beundrar verkligen henens ordförråd och hur hon kan skilja mellan olika språk, oftast mellan svenska och engelska. Thailändska har hon inte greppat än trots att jag pratar mer thai med henne. Ni vet att Zelda redan kan det svenska alfabetet, kort därefter lärde hon engelska alfabetet. Zelda kan räkna både på svenska och engelska. Det är roligt när man t.ex. frågar henne vad hunden heter på engelska eller tvärtom så svarar hon korrekt. Är så fascinerad hur barn i Zeldas ålder snappar upp språket så fort. Man ska verkligen ta vara på det här och fortsätta att underhålla det.

Jag såg att ni hade önskat att jag borde kanske meddela i förväg om jag skulle blogga eller inte, eller hur många antal inlägg jag har tänkt att uppdatera. Som jag nämnde tidigare var inte det här inte planerat. Sen ville jag inte lägga på mer press på mig själv i onödan om jag inte skulle kunna utföra det. Jag har varit lite stresskänslig och nu när jag började må bra igen ville jag inte riskera att bli stresskänslig igen. Jag har inte heller tackat ja till någon jobb eller kampanjer i månader för att jag vet att jag inte haft möjlighet att uppdatera ofta. Det är skönt att veta att under min återhämtningstid behöver jag inte prestera. Bara fokusera på att återhämta mig och må bra. Det är väl så det ska vara?

Nu känner jag som mig själv igen och vill gå tillbaka till min vanliga vardag. Jag hoppas att min vardag blir lika underbart när vi är tillbaka i Stockholm med. Vet att det inte kan bli detsamma med min familj som bor här men jag hoppas på att det blir bättre nu än sist när jag har fått återhämta mig ordentligt här i Lappland.

Vet ni? Jag har faktiskt saknat er. Det känns lite tråkigt att ni, mina cybervänner, min cyberfamilj har missat en del. Speciellt barnens utveckling! Jag har ju velat uppleva det här med er. Jag kommer nog inte att ta längre pauser på ett tag som jag har gjort nu och att vi kan hålla kontakt lite mer med jämna mellanrum.

IMORGON FYLLER ATARI 1 ÅR!!! WHAT?!

All kärlek till er. ♥