Min graviditetsdepression

Som jag berättade för er tidigare blev jag drabbad av depression under graviditeten. Nu var det ett tag sen, Atari har kommit till oss och hunnit bli 4 månader (om 2 dagar) men jag kommer ihåg känslorna så väl ännu.
Det här inlägget har jag påbörjat sen länge tillbaka, sen Atari fortfarande låg i magen. Men jag har på något sätt aldrig kunnat avsluta inlägget. Varje gång jag höll på att skriva i det här inlägget kunde jag inte låta bli att gråta när jag försökte tänka tillbaka på de känslorna och tankarna jag hade, hur jobbigt det var att känna såsom jag gjorde.

Det tog ett tag innan jag förstod att jag hade hamnat i en s.k. graviditetsdepression i början av min graviditet. Jag mådde ovanligt dåligt redan innan jag visste att jag var gravid. Jag var nedstämd och hade ångest varje dag. Jag fick panikångestattacker av det minsta lilla som gjorde mig upprörd. Jag ifrågasatte allt i mitt liv, jag kände mig otillräcklig, misslyckad, ful, världens sämsta mamma och ensam. Att min familj såg mig som familjens största skam. Att ingen var glada för vår skull att vi fick ett till barn. Jag grät mig till sömns många nätter. Jag ville göra slut med Bill för att jag hatade när han fick se mig i mitt allra sämsta jag. Jag försökte stöta bort honom och kunde säga saker som sårade honom.
När jag mådde som sämst ville jag att Bill skulle också känna min smärta, därför drog jag ned honom i mitt helvete. Han var den som stod mig närmast. När det lugnat sig kommer jag alltid på mig själv hur orättvist detta var för Bill. Med svansen mellan benen bad jag alltid om ursäkt. Jag mådde ännu sämre efter det, för att jag förstod inte hur hemsk jag kunde vara mot den personen jag älskar. Fina, underbara Bill som tog hand om mig och fanns där för mig under min allra mörkaste period. Jag var så rädd att förlora honom mitt i allt detta. Jag var rädd att jag kände hur jag ville bara stöta bort honom ännu mer för att jag skämdes och tänkte att jag inte förtjänade honom. Jag var en förvirrad, förtvivlad, orolig och osäker själ.
Det gick så långt ibland att jag hade tankar om att jag inte ville leva något mer. Att det skulle vara lättare, då slipper jag vara en stor börda för min familj eller folk i min omgivning. Jag kunde titta ner i vår medicinlåda och fantisera om vilka mediciner som jag kunde ta för att skada mig själv.

Dock visste jag i samma sekund bland alla dessa hemska tankar att jag aldrig i hela mitt liv skulle skada mig själv. Framförallt mitt älskade barn i magen. Allt detta var bara en inbillning, illusion och tankar som helt ofrivilliga poppade upp i min hjärna. Jag hade en demon som levde i mig. Jag var så insluklad i depressionen att jag glömde bort stundvis hur lyckligt lottad jag egentligen är. Min familj har inte gjort något annat än att älska och stötta mig genom allt. Mina underbara vänner som skulle ställa upp för mig i alla lägen bara om jag ber om hjälp. Jag är inte ensam, jag har ett fantastiskt liv, jag har världens underbaraste man, jag har goda förutsättningar i livet och skulle inte byta bort det med någon annan… varför mådde jag så dåligt? Vad gick fel? Varje gång jag kommer på att jag inte har några anledningar till att må såsom jag gjorde blev jag ännu mer besviken på mig själv. Det blev som en ond cirkel av negativa tankar och känslor. Mina känslor gick upp och ner som en berg- och dalbana. Jag ville bara leva i en grotta och försvinna så att folk kunde glömma bort mig för evigt. Jag ville inte träffa människor för att jag var rädd att inte kunna hålla in känslorna. De gångerna jag träffade folk försökte jag verka normal men egentligen skrek jag inombords.

De mörka tankarna gjorde mig rädd. Jag kände inte igen mig själv och förstod att det var något som inte stämde. Jag sökte professionell hjälp direkt. Jag fick hjälp med att hantera och reda ut känslorna. Jag träffade psykologen varje vecka och pratade om alla negativa känslor och tankar som jag haft under veckan som var. Jag var i en sån dålig plats i mitt liv och de ville medicinera mig. Jag vet att det är helt ofarligt att äta antidepressiva mediciner under graviditeten, men jag var redan inställd på att skippa så många mediciner som möjligt under graviditeten. Det var knappt att jag ville äta alvedon när jag hade ont.

Något som även gjorde mig extra stressad under graviditeten var tanken på att föda vaginalt. Jag var fortfarande rädd att föda trots att jag lyckades överkomma rädslan och hade vaginal förlossning med Zelda, men det var bara för den stunden. Med första graviditeten mådde jag bra och kunde bearbeta rädslorna från tidigt skede. Jag fick träna in att ha tillit till min kropp vilket jag inte hade denna gång. Både min mentala och fysiska hälsa var så dålig, jag har inte haft möjlighet att tänka på annat än på smärtan och bearbetning av mitt välmående. Det blev ännu värre när jag fick svår astma och visste inte riktigt hur det skulle gå om jag skulle få astmaanfall och andnöd under förlossningen. Även om de försökte förklara hur de kunde hjälpa till om komplikationer skulle uppstå under förlossningen kände jag mig ännu mer otrygg och stressad över det. Min barnmorska, min läkare och psykologen skrev i journalen att kejsarsnitt var mitt alternativ och jag fick remiss till en förlossningsläkare som skulle gå genom vad kejsarsnitt innebär. På alla MVC-besök förberedde dem med mig information om kejsarsnitt. Jag fick andas ut och lämna stressen om att föda vaginalt bakom mig. 

Efter ett tag började jag känna igen mig själv i sinnet. Jag förstod att mitt tillstånd var en tillfälligt sjukdom som skapades av de dåliga gravidhormonerna. Jag slutade äntligen lägga skulden på mig själv och fick njuta av graviditeten stundvis. Min psykolog bedömde att jag inte behövde träffa henne något mer heller. Vilket var skönt. 

9 maj 2019, en månad innan förlossningen fick vi äntligen träffa förlossningsläkaren. Vi satt där i rummet glada och förväntansfulla, vi tänkte att nu är det nära och var så nyfikna på vilket datum vi kommer att få för kejsarsnittet. Mitt glada ansikte blev grått när läkaren började med att inleda meningen med att säga hur hon inte kommer att bevilja kejsarsnittet för att jag redan har fött vaginalt tidigare och kan lika gärna göra det igen. Hela min värld rasade. Jag blev djupt ledsen. Mitt hjärta slets sönder i miljoner bitar. Magen krampade ihop och jag fick inte ut något ur mig. Hur ska jag hinna bearbeta detta och ta in allt på nytt på en månad bara? Tänkte jag. Sedan svartnade allting och jag kom inte ihåg vad läkaren sa efter det. Jag fick panikångestattack och grät massor. Jag tittade på Zelda som tittade på mig och grät ännu mer, tycke så synd om henne som fick se sin mamma i det tillståndet. Jag såg hur Bills mun rörde sig när han pratade med läkaren men jag kunde inte höra vad han sa. Läkaren gick snabbt ut med telefonen i handen. Sedan kom hon in, bad om ursäkt och beviljade kejsarsnittet. Men jag var fortfarande i chocktillstånd. Jag kände mig så maktlös och hade skuldkänslor i hela kroppen. Att jag inte förtjänade det där kejsarsnittet. Från att se fram emot förlossningen ville jag inte föda alls.
Bill berättade i efterhand hur läkaren sa till mig under tiden jag satt där och grät att: Många kommer in snyftande och hon tänker inte erbjuda näsdukar här inte, och smålog. Bill stod på sig och krävde att prata med hennes chef. Han blev så arg och sa till förlossningsläkaren varför hon utsatte mig för en sån otrygg situation igen. Även om vi fick kejsarsnittet beviljat kunde jag inte glädjas av det. Den dåliga händelsen kommer att följa mig hela livet. Jag kände mig som världens minsta person där. Jag kunde inte sova på nätterna och gruvade mig för att föda för att jag tänkte att de skulle behandla mig dåligt för att jag inte förtjänade kejsarsnittet.

Min läkare och barnmorskan blev förvånade när de fick höra vad som hände. De sa att detta var ovanligt då kvinnor som är i samma tillstånd som mig brukar alltid få kejsarsnitt beviljat. De var säkra på att det eftersom de ansåg att det var av medicinska skäl, därför har ingen nämt för mig att det är förlossningsläkaren som beviljar kejsarsnittet i slutändan. De beklagade och vi fick skriva om förlossningsbrevet där mitt största krav var att inte få den förlossningsläkare vi träffade. Jag fick träffa psykologen igen efter händelsen och bearbeta min ångest som uppstod från händelsen. De jobbiga tankarna som jag hade tidigare och som jag bearbetade bort började komma tillbaka. Jag kände mig så stressad över att jag mådde dåligt nära intill förlossningen.

Än idag är jag fortfarande rädd att stöta på den förlossningsläkaren när jag besöker det sjukhuset. Om jag skulle se henne igen kommer hon definitivt att riva upp alla de känslor jag hade när jag satt hos henne. Jag har aldrig känt mig så maktlös. Det är läskigt att någon kunde bestämma hur jag ska göra med min kropp. Att föda barn är en stor grej, i alla fall för mig. Efter den här incidenten tycker jag att alla kvinnor bör ha rätt till att bestämma själva hur de vill föda, det som är bäst för kvinnan och säkrast för barnen. Vi kvinnor föder barn få gånger i vårt liv och jag tycker att vi förtjänar att få det vi själva önskar, det vi själva tror är bäst för oss. Jag har ingenting emot att föda vaginalt, det var en av de bästa upplevelserna som jag har varit med om. Jag har mer spännande att berätta om min vaginala förlossning än från kejsarsnittet. Trots att den här förlossningen inte blev som planerat när den startade spontant samt att jag blev nedsövd så skulle jag inte vilja göra det på ett annat sätt. Det här var det bästa alternativet för mig denna gång.

Idag mår jag bra i sinnet, som att depressionen aldrig hade ägt rum. Skulle inte tänka eller reagera på samma sätt nu som under graviditetsdepressionen. Jag uppskattar mitt liv ännu mer och är bara glad att jag lever. Jag har fått ännu mer förståelse till psykiska ohälsa och kommit till insikt hur sjukdomen funkar. Jag har mycket respekt för den och kan relatera till er som lider av sjukdomen. Jag har ändå tur att detta hände mig under en kort period av mitt liv. Dock vet man aldrig  hur det kommer att se ut i framtiden för att depression kan drabba alla, när som helst. Även för de allra gladaste. När man är inne i depressionen kan man inte tro hur man någonsin kommer att komma ur den. Men med hjälp på vägen och tid kan man må bra. Man kommer att ha dåliga dagar och bra dagar. Det första steget till att må bättre är att man måste börja med att acceptera sig själv, sedan jobbar man utifrån det. Hitta det lilla guldkornet i vardagen.

Psykologen förklarade för mig i slutet av graviditeten att hyperemesis gravidarum som jag led av har koppling till depression. Med all smärta och besvär som jag hade har det försämrat mitt psykiska välmående. Nu i efterhand skulle jag inte ha varit så envis och istället tagit mediciner för mitt välmående under graviditeten.

Den här graviditeten är tyvärr en av anledningarna till Bills utmattningssyndrom. Han har tagit hand om oss och fått vara igång hela tiden utan någon längre vila i flera månader. Han var vår skepp och klippa. Men Bills kropp har fått arbeta på högvarv under en lång period och nu säger kroppen ifrån. I början blev jag lite ledsen och kände skuldkänslor, men det är faktiskt inte mitt fel. Vi är inne i det här tillsammans. På samma sätt som han stod vid min sida kommer jag att göra det för honom med. 

När jag mådde dåligt kände jag mig så ensam, därför ville jag dela med mig av min erfarenhet av depressionen. Det är ok att må dåligt, vi är fler som är drabbade. Depression kan komma i olika form och alla reagerar på olika sätt. Den kan uppstå av långvariga kriser eller stress. Ibland dyker den upp helt okontrollerat. Alla typer av depression är ok. Man kan tillåta sig själv att må dåligt men man måste komma ihåg att ta hand om sig själv också.

Vi alla förtjänar att må allra bäst! 

34 kommentarer

  1. Linda Tenshi

    Finaste Foki-san, blir glad av din öppenhet. Jag tror inte att livet är helt lätt för någon, men det är lätt att tro att andra har det så mycket bättre. Psykisk ohälsa som stress och ångest kan vara ett helvete…om nån vet det så är det jag. Det positiva är att det går att ta sig ur det. Det här kommer du och Bill klara tillsammans, man måste bara acceptera att det krävs arbete och tid bara. Ledsen att ni får/fått genomgå allt detta som du beskriver, livet kan verkligen ha sina upp- och nedgångar.
    Styrkekramar och kärlek till dig, Bill och barnen. <3
    Du är underbar och du duger precis som du är, Foki…kom ihåg det. <3

    Linda.

  2. Blir ledsen när jag läste ditt inlägg. oprofessionellt av läkaren. Hon som visste att du var deprimerad och inte beviljade, sen ändrade sig, Hon kan inte säga sådär att alla som kommer in och snyter… Hon ska inte säga inför er… Ser att Bill är så fantastisk mot dig. Bra att ni kan prioritera bort och fokusera er själva, bearbeta. Jag vet inte om det är smart men kanske du kan skriva ett brev till henne hur du kände dig och du blev förstörd , att du är rädd att träffa henne igen.. så brevet kanske gör dig lättnad hur du känner, sen är hennes beslut om hon svarar ditt eller inte. Bara lättna dina känslor. Stora KRAMAR

  3. Brukar aldrig kommentera men gud vilket bra inlägg foki. Tror att vi är flera som blev riktigt berörda. Min dröm är att bli barnmorska och just nu går jag utbildningen för sjuksköterska vilket är första steget, och bemötande är så otroligt viktigt! Jag har verkligen tagit till mig det du har skrivit, och kommer förhoppningsvis kunna tänka tillbaka på det här inlägget för att alla mina patienter ska känna sig trygga och sedda med mig. Ingen ska behöva bemötas så som du blev bemött, och ingen ska behöva vara rädd för att springa in i sin vårdgivare även efter. Ingen människa är sin sjukdom och alla har rätt till att bestämma över sin egen kropp och sin vård. Jag hoppas du och Bill får vila ut ordentligt och att bägge två blir friska.

  4. Som att läsa om min egen graviditet 🙁 <3 Fina du! Skönt att du är i ett bra team hemma och att ni finns för varann!! All kärlek till er <3

    1. Tänkte själv också skriva samma sak det är som att läsa nästan om min egen graviditet för sju år sedan😥

  5. Wintersagah

    ❤️❤️❤️

  6. Vilken fin och ärlig berättelse om din graviditet. Ingen ska behöva gå igenom detta men eftersom många gör det är det så fint av dig att du vågar öppna upp och dela med dig. Blir så rörd av att höra hur ni finns där där för varandra 💜

  7. Så fint berättat och hur fina ni är mot varandra. 💚

  8. När jag var 19 år drabbades jag av en depression, jag är 22 idag… Kände att jag inte hade något att leva för… Det var verkligen skitjobbigt, men idag mår jag mycket bättre, tack Gud för det

  9. Fy sjutton vilken graviditet du hade. Vad starka ni har varit som kom igenom detta ändå. Hoppas bill känner sig bättre snart också. Jag har ångest, men får medicin som gør att jag mår bra. Men har varit otroligt långt nede vissa perioder, och vet hur sjuka tankar man kan få. Det är otroligt vilka spratt hjärnan kan spela en. Hemskt att ha det så som du hade i graviditeten.

  10. ❤️

  11. Så starkt av dig att berätta om dina upplevelser. ❤️ Det behövs fler som berättar för att ta bort stigman om psykisk ohälsa.
    Skönt att höra hur du mår bättre nu, hoppas Bill får återhämta sig också. ❤️ Ni är starkast tillsammans!
    Kramar

  12. ❤️❤️❤️ Tack för det här inlägget. Och allt gott till er! Ni är så fina mot varandra båda två. Vi har liknande erfarenheter i vår relation, som vi fått kämpa med vid ett tillfälle båda två och jag är tacksam att vi är ute på andra sidan nu. Redo för att leva igen 🌟

  13. ❤️ sådana människor borde typ jobba i en gruva, inte ansvara för andra människors liv.

  14. fina fantastiska foki. din blogg var min absolut största inspiration 2009-2013, sedan tappade jag tyvärr allt mitt bloggläsande i förmån för annat, men nu när jag av en händelse klickade mig in här igen känns det så fint att ”komma tillbaka” hit och läsa ett så starkt, skört, modigt och framförallt viktigt inlägg om ett ämne som det pratas om för sällan. tack! <3
    ps: och så magiskt fint att se att du har två barn!

  15. Usch jag blir så himla ledsen när jag läser om alla jobbiga och hemska saker du drabbas av hela tiden ❤️❤️

  16. Foki ❤ jag kommer att skriva e-post åt dig tänkte bara säja det här.

  17. Caroline N

    Åh vad ont i hjärtat jag får. Vilken mardröm. Önskar ingen behövde gå igenom det här. Så glad att du mår bättre. Nu är det Bills tur att bli välmående igen. Ni förtjänar det bästa. Massa kramar till er.

  18. Vad starkt av dig att dela med dig av detta! Det är otroligt tråkigt att det finns så mycket brist på empati i världen. Skönt att höra att ni återhämtar er i alla fall. Styrkekramar till er och jag hoppas att varje dag som kommer blir ljusare (figurativt eftersom det bokstavligen blir mörkare).

  19. ❤❤❤❤

  20. 💝💕

  21. Petra Gustafsson

    💜

  22. <3

  23. Otroligt starkt av dig att dela med dig så detaljerat. Styrke kramar till dig och familjen❤❤❤

  24. Var försiktig så du inte också arbetar för mycket nu när Bill mår dåligt och sedan själv också blir utmattad. Med tanke på depressionen innan kanske det blir ännu lättare att bli utmattad om du tar på dig för mycket ansvar.

  25. TACK! för att du delar med dig om detta. ❤️ Är gravid just nu och väntar mitt första barn och jag har inte heller mått så bra pga smärta och nedstämdhet (bland annat). Någonstans känns det skönt att kunna relatera, då de flesta jag har stött på har haft jättehärliga graviditeter (inget fel med det) och det gör mig nästan mer ledsen och nedstämd..

    Så tack, igen, för att du delar med dig. Då känner man sig mindre ensam. ❤️

  26. Jättefint skrivet!

    Jag blev utmattad i maj o lider nu av panikångest, Prestationsångest, social fobi bl. A. Jag är inte deprimerad men pga en antidepressiv medicin så fick jag mycket destruktiva biverkningar. Så jag förstår vad du gick igenom och på ett sett kan det va bra att du inte tog medicinen ändå, även om det säkert var superjobbigt så är antidepp medicin en ren djungel och så svårt att hitta rätt. Kan i vissa fall bli värre av dem.

    Du är så stark som tog dig ur det. Skönt att du mår bättre ni. Hoppas bill mår bättre snart med!

  27. Har haft depression sen jag var 10 år, började hos bup vid 15 års åldern efter att jag tillslut lät någon hjälpa mig. Första psykologen var allt från bra och hon sa att inget var fel på mig utan la skulden på min mor, trots min familjesituation hos min far och att jag självskadande samt hade självmordstankar. Efter det har jag gått på terapi fram till idag, men det krävdes att jag blev inlagd på psyk några gånger tills en läkare sa det jag misstänkt länge men ingen har velat utreda, att jag har borderline. Nu har jag äntligen fått en terapiform med fantastiska behandlare som jag har stort hopp för ska hjälpa mig att lära mig hantera mig själv. Under alla dessa år har jag träffat både bra och dåliga psykologer, skötare, läkare osv men det är de bra som jag försöker fokusera på, att det finns bra folk som vill hjälpa. Jag har även haft perioder då jag mått strålande, älskat livet för att sen gå ner mig totalt. Trots att jag vet att allt blir bättre och att jag faktiskt kan vara lycklig så glömmer man bort det när man är i mörkret. Jag jobbar mycket på det och nu har jag lärt mig en del färdigheter som faktiskt hindrar mig från att skada mig själv när jag är i mina dippar. Med det sagt, så är det super viktigt att träna på färdigheter att använda sig av ifall mörka tankar och depression skulle komma tillbaka, så har man lite av en livboj inom sig själv. Medveten närvaro och mindfulness är faktiskt riktigt bra att träna på. Skönt att allt är bra nu iallafall!

  28. Kan även tillägga att jag är 25 år idag och har alltså gått på diverse behandlingar i 10 år, och jag tycker verkligen att det är så bra att det finns så mycket hjälp idag till oss med psykisk ohälsa. Har lärt mig så mycket och kan ”leka” psykolog som om jag faktiskt utbildat mig då det i princip varit mitt liv. Så det är en bra erfarenhet och jag kan tack vare det hjälpa och lyssna på mina vänner och familj, men rekommenderar alltid professionell hjälp. Det är värt det och inget att skämmas för. Är idag öppen med allt för det är så viktigt att inte mörka dessa sjukdomar och det är okej att ta anti depressiva,. Där ska man inte lyssna på folk runt omkring sig alltid, då folk kan ha MYCKET åsikter kring det som nödvändigtvis inte är sant för en själv. För mig har det bokstavligen räddat mitt liv.

  29. Så modigt att du delar med dej av detta! Tack

  30. Tack för ett öppet och ärligt inlägg. Så starka är ni! Hejar på er <3

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *