Akuten, ambulansen, förlossningen

Älskade cybervänner, 

Jag spenderade halva natten på förlossningen igår natt. 

För ungefär en vecka sen kände jag hur andningen har blivit tyngre. På kvällarna känns det som mest. Jag vet att man kan få lite tungt att andas under graviditeten och gjorde ingen anmärkning på det tills det började kännas för obehagligt. Under de tre senaste kvällarna och nätterna har jag fått anstränga mig oerhört mycket med andningen att jag blev rädd.

Natten mot första maj fick jag världens obehagligaste känsla med andningen. Jag var vaken i flera timmar för att jag kunde inte andas ordentligt. Oavsett om jag var sittandes eller liggandes. Det kändes som ett stort tryck i bröstet och jag fick anstränga mig jättemycket för att få luft. Varje andetag hörde jag väsande, pipande ljud. Det kändes som att jag inte visste hur man andas längre och det sved jättemycket i halsen på grund av att jag hade ansträngt mig i varje andetag. Ska det vara såhär? Ska det kännas så här läskigt? Tänkte jag för mig själv. Tillslut lugnade det sig och jag fick två timmars sömn på morgonen.
Direkt när jag vaknade ringde jag till 1177 för att vara på den säkra sidan. Innerst inne gillar jag inte att kontakta vården för att jag är alltid lite rädd att något ska vara fel med mig. Så länge jag känner att det är ”lindrigt” brukar jag avvakta och se om det går över av sig själv. Om jag känner att det är kritiskt så gör jag alltid det såklart.
Sköterskan som jag pratade med i telefon sa att mödravårdsmottagningar var ju stängda p.g.a. första maj. Jag frågade henne om jag kanske kan ta upp det med min läkare nu på fredag men hon tyckte inte att jag inte ska vänta så länge. Att jag måste kolla upp det här med en gång. Hon bokade en tid till mig hos Nacka Närakut. Jag klädde på mig och åkte direkt även om jag inte kände för att gå ut. I den stunden mådde jag ändå ok, hade hellre stannat hemma och myst.

När jag kom till akuten blev jag inkallad av en läkare. Han tittade på mig, lyssnade på två andetag och frågade två frågor. Har du några allergier? Jag svarade: -Inte vad jag känner till. Har du astma? -När jag var liten hade jag astma. Sen sa läkaren till mig: -Du är gravid, det kan vara tungt att andas. Du får leva med det. Sov sittande om det känns bättre. Du kan inte förvänta dig att kunna sova 8 timmar på sträcken när du är gravid, sa han. Kroppen andas av sig själv, även om du skulle svimma kommer din kropp att fortsätta andas ändå. Det är så det funkar. Vi kan inte ge dig mediciner eller hjälpa dig på något sätt.
Jaha, jag blev helt stum,,, var det jag som har överreagerat kanske? Har jag slösat min tid på akuten för någon som mådde sämre än mig nu? Jag fick skuldkänslor. Men försökte förklara för läkaren en gång till att det är på kvällarna och nätterna som min andning inte känns bra. Oavsett sittandes eller liggandes så gör det inte så stor skillnad när jag har svårt att andas. Jag gick in i detaljerna igen men han var inte villig att lyssna eller komma med förslag att ta andra prover. Jag såg att han inte var intresserad av att göra något så jag gick ut med tårar i ögonen. Mitt möte med läkaren varade inte mer än 5 minuter. Jag blev oerhört ledsen när jag gick därifrån. Tänk om fler gravida hade samma problem som mig? Varför förklarade han inte mer i detaljer kring den här typen av andnöd i så fall? Än att bara säga till mig att jag ska ”leva med det”? Sova sittande? Såg han inte i min journal att jag har extrem bäckensmärta och behandlas varannan dag? Jag kan inte ens sitta still länge. Hur ska jag kunna sova sittande? Sen jag blev gravid har jag inte fått en hel nattsömn heller. Det är fler orsaker som stör sömnen. Det kan vara illamåendet, smärta, kramper, eller blåsan som behöver tömmas stup i kvarten. Jag har inte som mål att kunna sova en hel natt. Jag förstår grundbesvären under graviditeten. Jag ville bara få en konkret förklaring till min extrema andnöd.

På kvällen fick jag tungt att andas igen. Det började när jag låg i badet. Jag kunde inte hantera det och rusade ut från badrummet för att öppna balkongdörren. Det var kanske lite luft jag behövde? Jag satt med Bill vid matbordet och fokuserade på andningen. Efter någon timme lugnade det sig igen. Jag bestämde mig för att gå och lägga mig. Äntligen kan jag sova tänkte jag, men efter ett tag började det igen. Bill hörde att jag hade tungt att andas och frågade om han kunde göra något. Jag kunde knappt prata med honom. Bill frågade om han kan ringa vården men jag svarade nej, de kommer inte att göra något som den läkaren vi träffade under dagen sa till mig. Men Bill ringde ändå, han sa med panik i rösten att jag lät döende, haha.
Inte mer än 15 minuter var ambulansen hos oss. De gjorde tester och kontrollerade om jag behövde åka in och tyckte att jag skulle göra det med en gång. Baggiz var så himla söt, han som brukar springa iväg när främmande människor besöker oss. Men kom fram och kände att något var fel med mig, hans mamma. Han hoppade upp på soffan och satte sig bredvid oss. Min lilla fluffiga moraliska stöd var han.
Klockan var vid midnatt. Det sista jag ville då var att lämna lilla Zelda. Jag var rädd att inte få vakna upp med henne. Men de sa till oss att om allt ser stabil ut igen kan jag välja att åka hem om jag vill. Men de behöver få mig till förlossningen för att göra extra kontroller. När jag kom fram tog de kissprov, blodprov, satte monitor för att kolla om bebisen mådde bra i magen, de mätte pulsen, blodtrycket, luftintag, lyssnade på mina lungor o.s.v. Vårdpersonalen som tog emot mig var jättelugna och duktiga. Jag kände mig trygg i deras händer. De gav mig syrgas som hjälpte till med andningen. Kände direkt hur luftvägarna öppnades, trycket lyftes från bröstet och det blev genast mycket lättare för mig att andas. Jag fick ligga i en av förlossningsrummet och sov en stund med syrgasen.
När de fick alla provsvar kom de in och förklarade att det kan vara astma som var orsaken till mitt anfall. De vill göra en uppföljning snarast efter behandlingsförsöket. Det är inte farlig att ha astma men kan vara livshotande om man inte behandlas, Framförallt kan det skada fostret med de astmaanfall som jag hade fått.
Jag fick äta 5 kortisontabletter på plats och doktorn förklarade hur jag ska ta alla mediciner som han skrev ut åt mig i form av tabletter och olika inhalator för morgon, kväll och i nöd. Jag tyckte att det lät väldigt mycket och var orolig om någon av medicinerna kan skada fostret. Doktorn sa nej.
Efter läget var lugn igen frågade jag om jag kunde åka hem till min dotter. De sa att jag måste åka in eller ringa dem direkt om jag fick svårt att andas som jag gjorde igen. Vid 3-4 på natten var jag tillbaka med min familj. Jag kröp ner under täcket och kramade om Zelda. Baggiz hoppade upp i sängen och sov vid min fot resten av morgonen.

Under dagen hämtade jag ut medicinerna och apotekaren frågade om jag visste riskerna med dem medicinerna som gravid och hur det kan påverka fostret. Jag ba: -VAH?! VAD? Är det farligt? Doktorn sa ju att det inte kan skada fostret…
Han berättade om biverkningar som kan skada fostret men det är också om man använder det under en lång period. -Doktorn har nog gjort en bedömning och tyckte att du behöver behandlas med dem här specifika läkemedel. Det är viktigare att mamma mår bra. Sa apotekaren. Astmaanfall kan skada barnet mer så jag kommer ändå inte undan på något sätt. Han var uppriktigt och professionellt.

Jag är glad att jag har blivit bra bemött av många vårdpersonaler. Jag har blivit väl omhändertagen många gånger. Bara för att jag fick dålig bemötande av en vårdpersonal ska jag komma ihåg att inte dra alla över en kam. Det finns många fantastiska hjältar som jobbar inom vården. Önskar dock att ingen ska behöva möta den läkaren på akuten som jag fick. Ingen ska behöva gå hem och känna sig sådär som jag gjorde. Att inte bli tagen på allvar eller inte få den vården som man har rätt till. Tänkt om jag inte fick min behandling för det här. Hur olyckligt kommer det inte att sluta egentligen?!

Nu mår jag bra, jag andas som jag ska. Kommer att sova gott inatt känner jag. Det blir en mindre dramatisk natt minsann.
God natt älskade ni! 

75 kommentarer

  1. Ännu en orolig läsare här. Hoppas verkligen att allt är okej. :'( ♥

  2. +2 orolig person! Är allt bra med er?? Sänder styrke-tankar till er <3

  3. Hoppas att allt är väl med er! <3 Tittar till med jämna mellanrum för att se om du har uppdaterat läget och ifall Atari har kommit. Styrkekramar till er!! <3

  4. Hoppas du o familjen mår bra, tittar också in med jämna mellan rum för att se om du uppdaterat <3 kram!

  5. Tänker på er familj, hoppas att allt är okej <3

  6. <3 hoppas allt är bra med er!

  7. Hoppas allt är okej med dig och familjen! <3

  8. hoppas ni är okej Foki <3

  9. Styrkekramar till dig och familjen! Hoppas att allt går bra och att du mår bra<3

  10. Blir orolig när du inte uppdaterar. Hoppas de e ok med er med tanke på hur ni har det. ❤

  11. Charlotte

    Hoppas allt är okej Foki. ❤️❤️❤️

  12. Atari är säkert född nu.

  13. Hej. Hoppas du har hälsan och saknar dej. Stor kram.

  14. Hoppas allt är bra med dig och din familj Foki. Lite orolig här!

  15. Hoppas allt är bra med er❤

  16. vilket hemskt bemötande! anmäl till IVO!

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *