Mostrarna i Jokkmokk

Innan Fays kalas mötte jag upp ett par av mina barndomsvänner för bebisfika. Mina allra första vänner som jag fick när jag flyttade till Sverige som liten. Det är så himla kul att vi fortfarande håller kontakt och umgås så fort vi har chans. Vissa vänner har man verkligen för livet och växer aldrig ifrån. Jag är tacksam för mina underbara tjejvänner som jag har här. Som alltid är mina vänner även om vi inte har pratat eller setts på länge. Vi är trygga i oss och vet var vi har varandra.
Det är många av oss som har flyttat till en annan stad för att plugga, några flyttade tillbaka och så finns det några av oss (t.ex. jag) som kommer hem med jämna mellanrum. Man saknar verkligen sitt hem oavsett var man än befinner sig.

Det kändes som igår när vi lekte tillsammans på skolgården. Nu har några av oss barn och allt. Helt otroligt vad fort tiden går. Kul är det att följa varandras liv såhär. 

-Ursäkta kompis, ta tillbaka dina tvålar. Jag vill vara med min mamma nu. 

2 kommentarer

  1. Många vänner har man livet ut och de e fantastiskt att få se deras barn växa upp. Från små söta bebisar till de blir kaxiga i tonåren 😂 killar e extra gulliga när de e i tonåren å hamnar i målbrottet å får fjun på hakan. Extra kul att reta dem 😁 Eller pappan som jagar sin dotters första kille bara för att skydda henne från kärlekskranka grabbar 😂 Vänta bara… njut av sötnosarna medan de e lugna för sen blir de full rulle. Jag e moster till 3 tonåringar… delar med mig av min erfarenhet 😁

    1. Haha, eller hur! <3
      Åh, kan inte ens tänka mig när Zelda kommer in i tonårsåldern. Men man hamnar där oavsett om man vill eller ej.Haha

      Zelda skickar bebiskramar!

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *