För engagerad eller för lite att göra?

Jag har satt upp lite partydekorationer och lagt fram ballonger som vi ska blåsa upp sen för att välkomna lilla Zelda när hon anländer. Vet inte när hon kommer egentligen men jag sätter upp kalaset redan nu. Hahaha, inte så där jättenödvändigt men det är kul att hitta på saker att göra här hemma. Det är ju så himla mysigt att pyssla tycker jag. Inte för att Zelda kommer att märka något men jag gillar idén. Jag tänkte att vi fyra kunde fira lite extra när nykomlingen i familjen anländer. Vet inte om jag har för lite att göra här hemma eller för engagerad? Kanske lite av båda, haha 😀

Nu planerar vi lite grann hur vi ska göra med Baggiz när Zelda kommer hem. Hur vi ska introducera Zelda till honom o.s.v. Baggiz är 9 år gammal, han har aldrig levt ihop med barn förut. Klart att det finns en liten risk att Baggiz inte kommer överens med sin lillasyster första tiden. Men jag och Bill har ändå en känsla av att det kommer att gå bra, på grund av Baggiz personlighet och intelligens. Vi har haft barn på besök här flera gånger, Baggiz har aldrig visat aggression men håller sig gärna undan. Ibland är han modig och kommit fram, han har låtit barnen klappa och pussa på honom.

Baggiz ska inte känna sig utanför. Vi kommer att ge honom lika mycket uppmärksamhet och lite extra under första tiden. När Bill går och bär på Zelda ska jag bära på Baggiz. Vi kommer att involvera Baggiz i allting och låta honom vara nära. Från att byta blöjor, lek och promenader. Sen är det viktigt för oss hur vi uppfostra Zelda. Att Baggiz är ingen leksak, att hon måste vara försiktig med honom och älska honom.

När bebisen kommer hem vill vi att Baggiz ska ha bra första intryck. Vi har tänkt att ge honom tonfisktårta och nya leksaker. Han blir nog extra glad när lillasyster kommer hem med något fint till honom. 

Någon av er som har erfarenheter med katter och barn? 🙂 

35 kommentarer

  1. Vi har två katter 😋 dom var inte heller direkt vana vid barn men det var inga problem när barnen var så små. Det var nästan som om katterna förstod att det var en bebis😻 dom var nyfikna och gick fram försiktigt till bebisen och tittade lite 😽 Värre blev det när speciellt dottern var runt året och började dra katten i svansen osv 🙈 den ena katten gjorde inget tillbaka eller sprang därifrån. Men den andra kunde riva till eller nafsa😳 så det har varit lite obehagligt.. men det är ju bara att försöka ha så bra koll som möjligt när dom är nära katterna=) och det har blivit bättre för dottern när hon blivit större och kommit ur ”banka på katten/dra katten i svansen-fasen”😅 nu är hon och katterna ganska bra kompisar till och med 😍💕 hihi! Baggiz verkar så chill så det kommer säkert gå jättebra 🤣😘💕

  2. Har två lugna ragdollhonor som fyllde två år samma år som vår kille föddes. De brydde sig inte nämnvärt om honom i början. Det var först när han började krypa och blev klåfingrig som åtminstone den ena av dem blev väldigt avig. Aldrig utåtagerande men mer skygg än innan 🙂

  3. Joo vi har en katt och nu två barn. Det gick riktigt bra till en början men nu när han är 2 år och springer omkring så är det lite jobbigt för katten nog. Tur nog är han en utekatt och trivs ute, plus att han har lugna mysiga hörn för sig själv så han trivs också bra. Men lite jobbigt är det nog då sonen försöker jaga honom. Iofs kan han vara snäll också och mata honom ibland 😍 tror nog det går bra men har faktist inga tips på hur man lär ett litet barn att inte ta i så hårt, jobbar på det. 😅 katten var 3 år då första barnet kom.

  4. Jag tycker man ska ha respekt för alla djur och låta de ha sitt space där barnen inte får vara . Barn är ofta ganska elaka mot barn (spädbarn gör ju iofs inte så mycket).
    Vi har både katt och hund och när vår son kom visade vi upp honom men lät djuren ha sitt liv och vi har varit noga med att vår son (som idag är två år) inte får klappa djuren utan oss för eftersom han är ett barn kan han inte läsa av djurens signaler. Nu får han vara med och mata dom men visar lärt honom att djuren vill vara för sig själva och kommer fram om de vill bli klappade. Det tror jag är det bästa. Man ska inte förvänta sig att barnen ocj djuren blir bästisar dag ett utan låta det ta tid och få dom att växa ihop på djurens villkor. Lycka till med bebisen

  5. Min erfarenhet är att hundar är mera svartsjuka än katter, när det kommer en nykomling till familjen! Det kommer säkert inte att bli några problem med Baggiz. 🙂
    Men se upp så han inte lägger sig ovanpå Zelda! Katter tycker det är så mysigt att sova på mysiga och varma bebisar, men de fattar ju inte att bebisarna behöver ha ansiktet fritt för att andas…
    Min katt älskar att vara nära barnen när de leker och busar, det känns nästan som att han är ett syskon ibland. 😀

  6. Första dagen när vi kom hem med bebisen blev katten rädd och gömde sig …fräste till när vi kom nära med bebisen. Andra dagen började katten bli nyfiken men höll sig ändå på avstånd dock. Tredje dagen började katten tassa fram och sniffa på bebisen. Fjärde dagen kunde katten ligga nära bebisen 🙂 idag drar hon sig unda om det blir för mkt bus…
    Sök gärna på hashtaggen #rutgabbie på instagram. Det är bilder på min dotter (Gabbie) och min katt (Rut) 🙂

    Kram!

  7. Han är en katt. Ni kan slappna av. 😂

  8. Japp han är en katt med begränsad intellektuell kapacitet;) låter i mina öron bisarrt att ni tänker att ni ska bära på katten samtidigt, tror att en katt är nöjd om den bara får sina behov tillfredsställda som vanligt! Lycka till!

    1. Inte alls konstigt. Om katten är van med att bli buren, klappad eller kliad bakom öronen ska ingenting förändras bara för att en ny familjemedlem anländer. Tycker att det är fint att Foki och Bill bryr sig så mycket om deras husdjur. Jag blir så arg och ledsen när det finns så många som inte värdesätter djurens välmående lika högt så fort en bebis kommer in i bilden. En annan grej med allergier såklart. Alla husdjur förtjänar mycket kärlek och uppmärksamhet. De är inte bara ”djur” de är fina varelser med känslor ffs!

  9. Sara den rara

    Vi har både katt och hund och ingen var van vid barn innan vår lilla kille kom. I början kom hunden bara fram och nosa försiktigt, precis som att hon förstod att det var en mini-människa! Bebis ligger och sover för det mesta första tiden och ingen av våra husdjur brydde sig nämnvärt mycket. Däremot ville båda ligga och sova i samma rum. 😊

  10. Tycker det känns lite barnsligt att engagera katten på det sättet. Ni pratar om honom som att han vore en människobebis.
    Vissa katter tar det bra med en ny familjemedlem, andra gör det inte. Tror inte han accepterar bebisen bättre för att ni gör tonfisktårta och köper leksaker ärligt talat.. O.o
    Att bära på honom samtidigt som bebisen och ”tvinga” på honom att vänja sig kommer nog snarare ge bakslag än framgång. Låt katten få närma sig på sina egna villkor istället.

    Vi hade två katter när vår första kom och nu har vi två barn. Aldrig varit några problem, trots att vi inte gjorde tonfisktårta! Dom älskar barnen som tur är. Men kunde blivit tvärtom också.

    1. Min katt var 8 år när vi fick vår son. Katten har levt ensam med mig sen hon var en kattunge. Hon var van med mycket uppmärksamhet och kom inte överens med någon annan eller andra djur. När min sambo flyttade in tog det ett tag för henne att vänja sig. Hon kunde helt oprovocerat klösa honom eller bita honom på tårna när han låg och sov. Men det gick över tillslut som tur var.
      När sonen kom till världen var vi rädda att katten inte skulle ta det så bra. Hon var en innekatt dessutom där lägenheten är hennes revir. Vi tog faktiskt råd från en expert. Det är viktigare än vad man tror att inte förändra kattens livstil för mycket under första tiden om katten är van att leva eller få uppmärksamhet på ett visst sätt. Alla katter är olika, beroende på ras och personlighet. Ensamma katter (som Baggiz) som är vana med att leva själv med sin/sina ägare måste man dessutom vara försiktig med. Katten måste känna att den får positiva upplevelser av nykomlingen. Annars kan det uppstå avundsjuka och de kan bli aggressiva.
      Det största misstaget som många husdjursägare gör är att inte ha någon baktanke alls på djurens känslor. Därför ser vi så många annonser på blocket hur de måste ”tyvärr” göra sig av med husdjuret pga barn i familjen när de inte kommer överens.
      Min katt gick tyvärr bort förra året. Saknar henne än idag. Hon kom jättebra överens med sonen och de blev bästa vänner. Om inte vi gjorde en strategisk plan hur vi skulle introducera sonen till henne skulle det nog vara annorlunda. Min son är idag 6 år och fråga efter hans misse fortfarande.

      1. Ja missförstå mig rätt.
        Givetvis är det en stor förändring även för djuret och självklart ska man inte åtsidosätta det.
        Men att göra en så stor grej av det att man börjar köpa leksaker och bakar fisktårtor för att man tror att katten kommer tycka bättre om bebisen då, det är ju lite att ta det hela ett steg för långt.
        Katten fattar inte att det är därför den får leksaker och tårta, katten fattar inte att ”Zelda ger honom det” och därför kommer han att tycka om Zelda.

        Fortsätt ge katten den kärlek och uppmärksamhet den alltid har fått och låt honom vänja sig vid situationen på sina egna villkor. Man behöver inte göra en grej av det! Bete er som vanligt och fokusera istället på att barnet lär sig visa respekt för husdjuret medan h*n växer upp.

      2. Vilken förstående sambo. Hade det varit jag och min sambos katt hade bitit mig i tårna när jag sov hade jag bett personen välja. Mig eller katten. Hade han valt katten så hade det känts rätt okej ändå för en sån person hade jag inte velat bo med.

    2. Absolut, helt rätt men vi har forfarande ingenting att göra huruvida de vill göra en tonfisktårta eller köpa nya leksaker till deras katt när de kommer hem med bebisen. Vi blev också rekommenderade att ge katten belöning i någon form av mat utöver den vanliga kosten eller kattgodis. Om de vill engagera sig lite extra och göra en tonfisktårta vad gör det? Jag skulle såklart aldrig ha ork att göra det själv men det är liksom deras val som ingen har rätt till att påpeka.

      1. Men är det någon som sagt att det inte är deras val?

  11. När jag föddes blev mina föräldrars katt sjukt svartsjuk xD Jag sov i mammas säng. Katten tog aldrig ut något på mig – men oj vad vi slogs när jag blev äldre, stackars katt 🙁 – men hon attackerade mamma i sängen haha. Jagade och bet i fötter och ben och så. Det gick över när jag var ett år, typ. Tycker det värsta som finns är människor som avlivar sina katter när de får barn. Klart det blir kris när de plötsligt måste dela matte med en konstig person som mest skriker, sover och inte kan gå på lådan 🙂

  12. Vi har två katter, en hona och en hane. Ingen av dem hade träffat en liten bebis innan. När vi kom hem från BB så la vi ner babyskyddet med bebisen i på golvet i hallen och lät katterna undersöka bebisen ifred. Vi stod vid sidan av och höll koll såklart. Katterna tassade runt och luktade en stund och sedan var det bra med det och bebis var välkommen av sina håriga syskon.

    Nu ett halvår senare är vår honkatt helt förälskad i bebisen. Hon sover med honom i spjälsängen och är med överallt. Vi får konstant hålla koll att katten inte ska lägga sig rakt på honom så han får svårt att andas. Men det är ju för gulligt att katten är så kärleksfull mot den lilla. ❤️ Vår hankatt ignorerar bebisen och kommer bara till oss och myser när vi inte håller barnet haha. Men det har gått superbra i det stora hela.

    Det kommer gå bra för er också. Mitt tips (som funkade för oss) är att låta katten komma fram själv och få nosa och undersöka ifred. Var bara lugna så kommer katten känna av det och förstå att den nya familjemedlemmen inte är en farlig konkurrent hihi. Lycka till! 😊

  13. Så oerhört skönt att höra att ni tänker på Baggiz och involverar honom. <3

    Jag är sååå trött och ledsen på alla människor som gör sig av med sin katt när de får barn och skyller på allt möjligt.

  14. Vi har en katt sedan 5 år tillbaka och fick en dotter för ett år sedan.
    Han tog det bra till en början, men vill gärna ut/gå iväg ifall hon blir ledsen eller låter, när hon började krypa var han självklart offret och hon drog och slet i han såfort man vände bort huvudet.
    Så det är lite tålamod att ständigt vara på ungen angående katten, tjatar man och tar bort ungen blir det ju bara roligare…
    Hon har gått sen hon var 9 månader och sen dess har hon knappt brytt sig om honom, ibland petar hon lite på han om han ligger på köksstolen/soffan 🙂

  15. Foki lyssna inte på nedlåtande kommentarer om att det ska vara ”barnsligt” eller ”bisarrt” bara för att ni vill Baggiz bästa. 
Jag har följt dig så länge och kommer ihåg hur Baggiz från början var rädd för allt och alla. Hur han inte kommer överens med andra djur för att han var utstött av andra katter i hans förra hem när ni adopterade honom. Kommer t.o.m. ihåg hur du stolt skrev att Baggiz gick fram till ett barn som ni hade på besök för första gången eftersom Baggiz var rädd för barn tidigare.

    

Min syster som är en djurpsykolog tycker att det är mer ledsamt när kattägare inte kan ta ansvar för deras katt. De omplacerar istället sin katt så fort katten visa aggressioner mot bebisen. Klart att detta händer. Katter visar alltid sitt missnöjde när någon annan kliver in i deras revir vilket är helt normalt. Att ge upp sitt husdjur för den anledningen är absolut inte den bästa lösningen. Man ska med tålamod och tid tänka genom situationen noga. Det är rätt att ni förbereder er innan barnet anländer.

    Några tips: 

    1. Ha i åtanke att det kan vara lite svårare för Baggiz att anpassa sig när han är så pass gammal. Han har inga erfarenheter eller är van vid barn. När Zelda anländer bör ni försöka lägga ner extra tid på Baggiz och se till att han har samma rutiner som innan. Låt honom komma fram till Zelda själv och det är helt rätt att vinna Baggiz förtroende genom att erbjuda god mat utöver hans vanliga kost när Zelda kommer hem för första gången.

    2. Baggiz har varit ensambarn länge, han har levt själv med er. Som det ser ut har ni jättenära relationer. Han sover med er i sängen, ni går på promenader och gör allt ihop. Försök att upprätthålla samma relation även när Zelda anländer. Låt Baggiz ha sin lilla plats med eget space där Zelda inte får vara (som klöspelare, lekhörna o.s.v). Detta gäller detsamma för Zelda, som spjälsängen t.ex.

    3. Nu är Baggiz en utekatt men innekatter påverkas lite mer än utekatter av den minsta lilla förändring i sin omgivning, eftersom de har sina territorier och livsstil inne.

    4. Belöna Baggiz när han kan hantera olika tänkbara stressfaktorer med godis, smekningar eller lek. Som när barnet skriker eller gråter. 
Ett knep: Spela upp ljud av ett spädbarn som gråter eller gnäller för Baggiz så att han kan vänja sig redan nu. Belöna och uppmuntra honom för att han klara av ljudet. Öka volymen gradvis när du vet att Baggiz klarar av det.

    Det kan vara jätteknepigt att ta hem ett spädbarn för första gången till sin katt. Det är bra att ni förbereder er. Jag hejar på Baggiz. Han kommer att klara det galant! Men var ändå försiktig och ha alltid översikt över dom två. Förövrigt blir jag helt varmt i hjärtat när du beskriver er relation med Baggiz. Husdjur är inte ”bara” djur som någon nämner ovan.

    Lycka till Foki och Bill!

  16. Vi hade hund när första barnet föddes. Han var som vår bebis. Vi försökte ha allt som vanligt för honom när sonen föddes. Känslorna för min älskade hund (som tyvärr inte finns mer) förändrades aldrig men vår relation gjorde nog det. Han blev mera hund och vän än bebis. Det leb liksom naturlig att det blev så för mig även om jag hade haft svårt att tro att det skulle bli så innan. Han fick såklart fortfarande massa kärlek och allt han behövde. Jag hade så dåligt samvete i början gentemot honom men kände sen att det var okej. Allas roller förändrades ju i och med att sonen kom.
    Han gillade sonen även om han fick sig nåra tjuvnyp då och då. Hade en ”koja” till hunden som var hans frizon där han fick vara ifred men sonen var ju lite väl snabb ibland så vi hann inte alltid med. Tyvärr blev min älskade hund påkörd när sonen var drygt 1 år. Hunden var nästan 10 men det hade varit så fint att få sen honom och barnen tillsammans nåra år till.

    Sonen tittar på kort på hunden ibland och leker att han ser honom osv. Ibland när han gör bus kan han säga ”mamma titta Dante (hunden) ritade på stolen” haha.

  17. Men shit alltså det är en katt inte en bebis! Du kommer märka skillnaden nu när du själv får barn. Katten får väl gilla läget om det inte funkar får man väl ta det då. Om ni daltar sönder katten så kommer han säkert tro att han kan göra som han vill. Visa gränser och att det är ni som bestämmer, ni är människorna och flockledarna. ”Kommer hålla i katten om han håller i Zelda” 😂😂

    1. Det handlar om att ta hänsyn till djur. Man måste gradvis vänja katten. Han ska inte bara gilla läget. Du har rätt att det är en katt och inte en människobebis. Därför förstår de inte ibland när det blir för stor förändring. Hellre hindra aggressiva beteende hos djur än att bråka om det i efterhand. Sen är det stor skillnad mellan hund och katt. Gillar inte hur folk kan uttrycka sig att man som ägare ska ”leda flocken” eller visa vem det är som bestämmer. Det ska såklart vara ömsesidigt även om man ibland måste visa sina husdjur vad som är rätt eller fel. Man ska respektera djur och värdesätter deras känslor.

  18. Jag har haft alla möjliga djur och det har aldrig varit något problem när barnen kommit till oss 💕

    Jag brukade väga 117kg. Ta gärna en titt hos mig:
    http://saraabrahamsson.se/varfor-blev-du-sa-tjock-33139337

  19. Tipsar om Feliway som man köper i djuraffär eller hos veterinären. Köp den dosan som man kopplar in i eluttaget.
    Bamselyckatill💕🐱!’

  20. Hej foki jag är en tjej på 23 år, undrar ifall du kan skriva något svar till mig gällande min fundering, jag är nämligen gravid i vecka 38 o enligt ultraljud så är det en pojke. Mitt problem som jag har o som jag gärna vill veta lite info från dig kring eftersom du ska ha en flicka ( motsatta könet) är att jag alltid har humörsvängningar speciellt under den a vecka började det, jag kan skrattar i flera minuter för ingenting alls alltså typ att mamma sa något som inte ens är rolig eller hon o syster börjar bråka o då börjar jag skattar från ingenstans men sen får jag oxå gråtminuter jag gråter för ingenting alls alltså typ att min man skickar hej då och så denna smilye 😏 och då blir jag gråtfärdig o tänker han orkar inte med mig o vill inte ens ha mig o sitter där i gråter i flera minuter. Enligt inget så är man extra känslig om det är en pojke man ska ha så jag ville fråga dig har du haft sådant under senaste tiden ? Eller vad skulle du råda mig att göra o göra jag känner mig helt vilse, jag frågar just dig eftersom vi är i samma åldern o du är gravid i något vecka förre mig så skulle vara tacksam ifall du kunde ge mig tips på vad jag kan göra

  21. Hej har följt dig från och till ett par år nu… Och grattis bästa gåvan jag fick min prins för snart ett år sedan tiden går så fort.. Jag skriver för jag har 2 kattherrar med varav ena tror att han e en bebis men var aldrig orolig, min onge älskar sina katter 🙂 dock får som ännu inte gosa i ansiktet utan det har jag satt som regel tills han kan putta bort dom själv 🙂 mitt enda råd jag kan ge är låt tiden ha sin gång, självklart va som du är men beredd men avslappnat det kommer gå bra… Och njuuut allt går för fort, satt och kolla igenom bilder från de senaste året och man kan se skillnad på varje bild. Förlossningen är magisk med, lyssna på din egna kropp istället för andras historier, vi kvinnor klarar allt 🙂

  22. Hej Foki, ser att du inte uppdaterat sen iförrgår. Betyder det att Zelda är hos er nu? ❤️

    1. söndagar är alltid bloggfria!

  23. Jag tror verkligen, som med alla djur, att det bästa är att inte göra ”en grej” av det, fortsätt som vanligt bara, ha inte ”ångest” gentemot honom för att ni har ett barn också, djur tänker inte riktigt på samma sätt som oss… om ni börjar bete er annorlunda i samma veva som bebisen kommer hem så är det snarare DÅ ni kan få problem med att han tycker det är konstigt pga ert beteende. Nu i början då hon kommer vara så liten och inte kunna röra sig så är det oftast inget problem, utan som de allra flesta skriver, sen när barnet blir äldre och kan greppa, springa osv är det man får hålla koll. Försök sätta upp grindar, hyllor som inte barnet når som katten kan hoppa upp på m.m. så att katten alltid kan ha en flyktväg ifall den blir pressad. Det är den ”farligaste” situationen då ett djur blir pressat i ett hörn t.ex. och inte kan ta sig därifrån och barnet inte slutar komma närmre trots att djuret visar hur tydliga tecken (enligt djuret själv) som helst på att barnet ska backa, men inte gör det, så finns ju tillslut ingen annan utväg än markera ännu tydligare att djuret vill ha avstånd. Och det sker ju oftast genom att bita/riva m.m.

    jag tror att det kommer gå superbra, om ni bara slappnar av och inte tänker så mycket på det, djur känner av oro/osäkerhet. var bara naturliga 🙂

  24. Hejhej, underbara Foki! 💕

    Hmmm 😊 tror faktiskt att Zelda har tittat fram nu! 😍😘

  25. Aaaah, det faktum att du inte uppdaterat på snart två dygn gör att jag tror att Zelda dykt upp 😀 iiiih såå kuuul!!

  26. Foki uppdaterar inte på söndagar och har även skrivit att hon kommer meddela när Zelda är på g ☺️

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *