Pass till baby Zelda

Älskade ni, 

Igår var vi hos polisen för att fixa pass till baby Zelda. Det var roligt att se, vi har funderat länge på hur det egentligen går till när man gör pass till spädbarn. Jag fick ha Zelda i knät och de satte en vit plastgrej mellan mig och Zelda. Sen viftade de med en färgglad plingande leksak bakom kameran så att Zelda titta mot den. Jag och Bill skrattade så mycket åt hur Zeldas bild blev. Hon var så söt och såg jätteförvånad ut. Hon var otroligt nyfiken på den där leksaken. Hon hade jättestora ögon och gapande mun på bilden.
Polisen berättade att passet är giltig i 3 år (för barn) men man kommer att behöva göra om passet innan det. Eftersom de vill att barnen ska likna sig själva i passet så mycket som möjligt vid den tidpunkten man reser. Att man tydligt kan se deras drag eller liknande.

Efter besöket hos polisen spenderade vi resten av dagen med att ha så mysigt som möjligt. Jag och Bill låg på varsin sida av Zelda och sjöng för henne, vi vände på oss och låg på magen alla tre när Zelda rullade till magläge, vi läste för henne och lekte. Det var så varmt i lägenheten så Bill bestämde sig för att ta ett bad med Zelda. Med lagom, behagligt temperatur i vattnet. Zelda blev så glad när hon låg där i vattnet. Hon plaskade och skrattade. Jag satt på badrumsgolvet och tittade på. Vi måste definitivt ha en pool när vi skaffar oss en villa här i Sverige också. Zelda är en riktig badanka, vad kul det skulle vara för henne. 🙂

Sen vill jag tacka er för alla fina tröstande kommentar från förra inlägget. Vad fina ni är. Det var svårt för mig att greppa känslorna och jag kan tänka mig att det är lika svårt för er att säga något eller hur ni ska ”trösta”. Ni behöver inte tänka eller grubbla så mycket. Jag mår… bra, min vardag rullar på som vanligt. Jag respektera honom och hoppas att han har kommit till ro när han gick bort. Jag har liksom en manlig förebild i mitt liv som jag identifierar honom som min riktiga pappa redan. Även om han inte är mitt kött och blod. Jag är nog inte ensam. Ni som är i samma sits kan säkert relatera och förstå.

Jag och mina små (Zelda och Baggiz) vill önska er en underbar dag. 

 

Att förlora någon som är så nära men ändå främmande

Jag har fått veta att min biologiska pappa gick bort under veckan. Helt ärligt vet jag inte hur jag egentligen känner mig just nu. Jag är såklart ledsen och tycker att det är jättetråkigt när någon går bort men jag har inte gråtit en enda gång… är det normalt? Är jag kall? Jag har otroligt dåligt samvete över att jag inte grät en enda skvätt. Jag vet inte, jag känner mig både förtvivlad och förvirrad. Hans släktingar har försökt att få kontakt med mig men jag har inte hört av mig tillbaka till dem. Vet inte ens varför jag undviker att prata med dem. Jag har gjort allt jag kunde, trots att vi inte hade en relation så hjälpte jag till med att ta hand om honom sen han var med i en svår bilolycka och blev paralyserad för 6-7 år sen. Jag ogillar inte honom, jag har respekt och kärlek för honom men vi har inte lyckats bygga en nära relation.

Jag har inte haft en relation med honom under hela min uppväxt. Minnen som jag har med honom var inte så roliga heller. När jag flyttade till Bangkok sökte jag upp honom men vår relation blev inte som jag hade tänkt mig. Dock ska vi inte ta upp det här nu när han har kommit till en bättre plats. Jag vill minnas de bra stunderna som jag kommer ihåg med honom. Det bästa minnet med honom som jag kan komma ihåg just nu var när vi hade vattenkrig på gården. Det var inte ens Songkran (vattenfestival). Det var en helt vanlig dag, det var varmt, mamma var inte hemma, han gav mig och lillasyster varsin vattenpistol. Vi sprang runt och jagade varandra med våra vattenpistoler. Jag kommer ihåg honom som en glad och karismatisk person.

Utan honom skulle inte jag och Fay finnas. Jag är tacksam och vill tacka honom för att han har gett oss våra liv. Vila i frid paa (pappa på thailändska) 

 

Läsarfråga: Hur bäddar du vagnen nu när det är så varmt?

Vi gör så här: 

Vi öppnar ventilationslucka på huvudändan av vagnen. Överdraget på vagnen är också öppet eftersom det kan bli bastuvarmt när solen ligger på. Vi tar med oss en tunn uv-filt som vi kan lägga över kanten på vagnen om det skulle behövas. Zelda får ligga på ett luftigt barnvagnstäcke med ingen filt över sig. Dock har vi en paraply som vi ställer in så att hon alltid ligger i skuggan.

Hur gör ni? 🙂 

 

Ett år senare

Hey underbaraste ni, 

Vad gör ni idag? Gissa var vi befinner oss just nu? I köpcentrum såklart, hehe. Vi har varit här sen klockan ett. Zelda somnade precis. Det är alltid efter Zelda har somnat som jag kan sitta vid datorn. Jag vill ha all fokus på Zelda när hon är vaken och jobbar inte alls under min tid med henne om inte hon ligger och sover såklart. Bill är jätteglad just nu, han har inte kunnat spela sitt mobilspel på jättelänge men nu får han sätta sig ner i lugn och ro och unna sig själv med lite spel. Ni ska bara se hur han lyste upp som en sol när han öppnade spelet. Som en liten pojke på julafton. Även om Bill är pappaledig så måste han precis som jag kika in på jobbet för att hänga med och alltid vara på stand by om det skulle vara något akut på jobbet. Vi är aldrig lediga, dock är vi tacksamma att vi kan stanna hemma med Zelda båda två och hur länge vi vill.

För ett år sedan pratade vi om resplaner, vilka platser i världen vi vill sätta i vår bucket list, vad vi ska göra för att expandera våra verksamheter och gjorde en inspirationstavla för vårt drömbröllop. Nu ett år senare pratar vi inte så mycket om de sakerna som vi pratade om för ett år sen, men det betyder inte att vi inte ska utföra våra mål och drömmar, vi låter det ta sin lilla tid bara. Vill inte stressa för att vi behöver all vår tid och energi till vår lilla dotter. Idag pratar vi om vilken förskola vi ska ställa oss i kö till, förbereder alla dokument för att fixa Zeldas thailändska medborgarskap, hur vi måste montera ihop Zeldas sängförlängning för att hon snart växer ur sin lilla babysäng eller låta den vara än så länge för att Zelda sover i vår säng på nätterna. Vårt liv i dagsläge kretsar kring vårt barn. Det är underbart på ett sätt som inte går att beskriva. Trodde verkligen inte att vi skulle hamna här för ett år sen.

Hur kan mitt liv förändras så mycket på en sådan kort tid? Vad har jag gjort som förtjänar all den här lyckan?