Min första panikattack

God kväll älskade ni, 

Jag har inte tänkt att blogga idag men Bill tyckte att jag borde avsluta kvällen med ett litet blogginlägg medan jag sitter här i badet. Jag har nämt för Bill så många gånger hur ni brukar alltid lätta upp stämningen, han har även sett hur jag sitter och ler när jag läser era kommentarer eller antecknar de råd och den kunskap som ni delar med er av. Han sa att jag kommer att få ett bra avslut på dagen om jag kikar in här. Vet ni vad? Han har rätt! När jag läste era kommentar från förra inlägget känner jag mig mycket lugnare och gladare. Halleluja! Det är ingenting fel på mig, haha.
Jag får helt enkelt hålla ut liiiiiite till även om jag tycker att det är tråkigt med allt som händer med kroppen just nu. Som ni säger det kommer att vara värt det i slutändan. Allt det jobbiga kommer att vara bortglömd och ett nytt spännande kapitel i mitt liv kommer att börja.

Jag vaknade faktiskt glad idag. Det första jag gjorde var att le till Bill som låg bredvid mig. Han frågade vad jag ville göra idag. Om vi ska gå ut och ta en mysig fika i stan men jag sa: -Nej älskling, idag vill jag städa.
Det kändes mer än rätt att ha en städdag idag. Om det här var för 9 månader sen skulle jag ALDRIG välja städning före fika. Men idag var städningen det bästa som kunde hända mitt liv. Lägenheten är superfräsch och alla flyttkartonger är äntligen borta!

Lilla Baggiz kommer inte att kunna sova på hans favvo-flyttkartong något mer.

 

Dock fick jag en obehaglig panikattack idag. Det var så himla löjligt när jag tänker tillbaka hur panikattacken uppstod. Mitt i allt städande och organiserande av Bills skruvar föll en hylla ner från skåpet. En hylla som jag har organiserat och städat så fint. Jag blev riktigt besviken sen blev jag varm, jag svettades och tog av mig kläderna. Jag kunde inte andas men försökte hitta tillbaka till andningen genom att blunda och få till mina andetag. Tårarna rinner, mina fingertoppar, tårna, huden och tungan hade domnat bort. Jag kände mig jättesvag över hela kroppen att jag vill svimma. Det var såååå obehagligt.
Jag har aldrig varit med om en riktig panikattack förut. Hade handen på magen hela tiden då jag var så rädd att Zelda skulle bli påverkad.

Efter ett tag var allt ok, jag mådde bra och städade vidare. Jag och Bill skrattade åt incidenten sen när vi åt glass i soffan. Man borde nog inte skämta om det men vi försökte bara lätta upp stämningen lite eftersom orsaken till min panikattack var lite… löjlig. Det som hände var såklart inte kul och jag har mer förståelse för dem som lever med ständigt panikattacker nu. För att i den stunden som man får attacken svartnar verkligen allting. Jag har känt ångest men inte att jag får värsta panikattacken som jag fick idag.

Just nu har jag lust att googla ”Kan panikattack påverka barnet i magen?”. Men det är nog bäst att jag låter blir, haha. Nu ska jag göra det bästa av situationen. Kroppen är verkligen fullt av överraskningar. Jag antar att man inte kan tvinga sig själv till att känna på ett visst sätt, utan låta känslorna komma som den vill och hanterar det efteråt.

Tack för att ni tog er tid att läsa det här inlägget. Även om det inte handlar om något kul eller spännande, bara en massa blabblande om hur jag städade och fick panikattack, haha. Men jag ville bara skriva av mig. Ni är trots allt mina allra bästa cybervänner.

 

Trött, uttråkad och deppig?

Älskade ni, 

Hur mår ni? Jag mår toppen bra och det är tack vare er! Har precis läst och svarat alla era kommentarer. Jag vill egentligen göra det varje dag men tog uppehåll i två dagar. Jag har känt mig så himla trött och har vilat massor.

Det är något som händer med mig om nätterna. Som har fått mig att ligga vaken, kan inte sova, har rastlöshet i kroppen, orostankar och nästan lite… deppig? Egentligen har jag ingenting att vara deppig för. Vet att allt som sker under graviditeten nu är helt normalt. Men på sista tiden jag har haft mycket kortare stubin, blir ledsen och upprörd ganska lätt här hemma. Det går över fort såklart men jag tycker inte om mig själv när jag gör det. För att jag vet att jag aldrig skulle bli upprörd över en sån grej annars. Hormoner har spökat för mig redan i början av graviditeten men nu är det så mycket värre och utom kontroll, haha.

Kanske beror detta på att jag har ont? Att det är lite mer intensivt nu med allt som händer med kroppen? Jag kan knappt vända mig utan att det ska kännas som ett helt träningspass i sängen liksom. Att jag helt plötsligt tappar min normala fysiska förmåga får mig att känna mig så… hjälplös och lite… irriterad?

Inatt var en ganska jobbig natt för mig, ingenting funkade mot min sömnlöshet. Jag läste, jag tittade på serier, jag googlade ”cute babies” och sen började jag måla naglarna i mörkret! Resultatet ser ni nedan ↓ hahaha.

Jag vet att man inte borde måla naglarna under graviditeten. Vissa säger att det är inte farligt. Vissa är helt emot. Men jag har i alla fall undvikit det tills i natt. Jag kunde inte låta bli. Men nu måste jag gnugga bort lacket, haha. 


På dagarna är det hur lugnt som helst. Fridfullt och harmoniskt. Myser med katterna, läser böcker och kollar på Ellen. Nu ska jag passa på att svara på mail också när jag inte har ont någonstans.

Någon av er som har känt eller känner er så här i slutet av graviditeten? 

 

♥ Min pappa är coolast i världen ♥

10 anledningar till varför jag tycker att min pappa är coolast i världen. 

1.  Han lättar alltid upp stämningen och får alla att skratta med hans fantastiska humor.
– Trots att han kan vara trött efter jobbet, kört skoter i flera mil över fjäll och dalar.
Men hans sista uppgift på dagen är att sätta leenden på våra läppar.

2. Han prioriterar alltid oss i första hand.
– Precis som mamma har pappa den inställningen där allt han gör, han gör det för oss. Kära pappa  

3. Pappa kommer alltid med de bästa julklapparna som både är roliga, genomtänkta och tidskrävande. 
– Han glömmer inte heller att skänka pengar till någon av välgörenhetsorganisationerna varje år till julafton.

4.  Pappa är en riktig gentleman och visar oss varje dag genom kärleken och respekten han har till mamma.
– Även om mamma kan vara lite tjurig ibland håller pappa sig alltid lugn.
Han har aldrig en enda gång sagt saker som kan såra mammas känslor.
Han behandlar alltid mamma som sin drottning. 

5. Pappa har lärt mig att lätt förlåta och gå vidare. 
– Han tycker att vi borde lägga mer energi till något som är positivt än negativt. 

6. Pappa är familjens stålmannen och finns alltid där för oss hela tiden.
– Pappa säger alltid att han mår bra, allt är ok och skämta gärna bort krissituationerna.
Som den gången han föll från traktorn och armen gick ur led. 

7. Pappa är klokast i världen och har alltid svar på livets frågor. 
– Han säger ibland att han låtsas bara. Men allting låter så rätt i mina öron så det kvittar, haha. 

8. Pappa är min bästa vän. Han är en bra lyssnare och jag kan alltid prata med honom om allt. 
– När det kommer till livskris behöver inte jag gå på terapi, jag behöver bara min pappa. 

9. Pappa jobbar hårdast av alla. 
– Trots att han får det att låta så lättsam vet vi hur mycket fysiska arbete han lägger ner i sitt jobb.
Han klagar aldrig att han är trött från jobbet efter flera timmars arbetsdag.  

10. Pappa är min förebild. 
– Mamma och pappa delar den här platsen. Jag beundrar verkligen pappa på många olika sätt.
Hans sätt att tänka och resonera. Hans mål i livet där kärlek och trygghet i familjen har störst roll. Pappa har många egenskaper som mamma inte har. Därför kompletterar de varandra så himla bra som ett superteam där jag och Fay känner oss trygga och lyckliga. 

GRATTIS PÅ 59 ÅRS DAGEN PAPPA! 

 

Presenter från moster Fay

Min lillasyster har varit så himla engagerad kring Zelda från start. Speciellt när det kommer till kläder innan vi ens visste könet på bebisen. Det är så fint att se hur ivrig Fay är kring hennes lilla systerbarn. Hon sa att Zelda blir som hennes barn också och längtar efter att få träffa Zelda så. Jag är glad att mamma gav mig en lillasyster som jag idag inte kan leva utan. Hon är min bästa vän, hon är mitt allt. Vi har en sådan ovillkorlig kärlek jag och lillasyster. 

Sen har vi fått ärva lite saker som bebisskydd och åkpåse från Amanda, Bills lillasyster är så himla rar och ser framemot lilla Zelda likaså. Det känns så mysigt på något sätt att Zelda kommer att åka hem i samma babyskydd som hennes kusiner har åkt hem med. Börjar nästan gråta när jag tänker på det, haha.

Jag har sagt till Bill ett par gånger hur lyckligt lottade vi är som har bra relationer till våra syskon. Vi älskar våra syskon så mycket att vi skulle kunna göra allt för dem. Önskar att det blir detsamma för Zelda och hennes framtida syskon också. Syskonkärlek är det bästa som finns! 

Tack mossi Fay! / Zelda