Närhet

Hey finaste ni, 

Vi har precis kommit hem. Har varit med lilla Zelda till BVC. Hon växer på jättebra, gick upp 250g i vikt och 1,5cm i längd sen förra veckan. Nu ligger lilla plutten och sover i vagnen. Hon har varit vaken ganska länge tidigare och sov bara under korta stunder. Skönt att hon får sova lite i lugn och ro nu.

Började reflektera över en grej när jag berättade för mamma hur vi måste ha Zelda nära så fort hon är vaken. Annars kan hon bli otålig och börja gråta. Mamma tyckte att vi inte ska låta Zelda vara i famnen hela tiden annars vet hon inget annat. Känns som att detta är en generationsfråga hur de uppfostrade barnen förr i hennes tid och kultur. Jag vet inte, men jag tycker inte om tanken av att Zelda ska behöva ligga där och gråta ut. Hon är bara fem veckor, hon vet inget annat än närhet just nu. Varför ska man ”vänja” spädbarn att vara från deras trygghet? När hon är ett par månader till och kan underhålla sig själv blir det nog lite lättare. Vill hon vara nära nu så ska hon få vara det. När Zelda är trött kan hon faktiskt ligga själv i sin spjälsäng utan någon som helst problem tills hon somnar av sig själv.

Men jag vet att mamma sa detta bara på grund av att hon har blivit tillsagt att det ska vara så. Jag kommer ihåg själv hur det var att växa upp med mamma och det var hur mycket gos som helst när vi var små. Så fort mamma ser att Zelda gråter säger hon direkt att jag ska plocka upp henne, krama henne och gå runt med henne. Det här med att hon tycker att man ska låta barnet vara köper jag inte riktigt. Om jag känner mamma rätt kommer hon att vilja ha Zelda i famnen hela tiden oavsett om Zelda är vaken eller sover, haha.

Hur känner ni inför det här men att folk säger att man ska låta bli spädbarnet när de gråter? Alltså när bebisen är bara några veckor gammal. Men jag skulle lätt kunna låta Zelda gråta hur mycket hon vill när hon inte får den leksaken hon vill ha t.ex. Det är lite skillnad tycker jag.

Något som jag har lärt mig nu är att man som föräldrar inte ska lyssna på vad andra gör och inte gör med sina barn. För att barn funkar olika och man kan ha en hel annan livsstil från varandra. Man kan såklart höra hur andra gör och har det men inte sätta press på sig själv att göra detsamma. Därför kommer jag aldrig att säga till andra föräldrar: -Så här måste du göra med ditt barn. 

 

Broccolo

Bill kom hem med en romanesco. En kålhuvud som är blandning mellan blomkål och broccoli. På engelska heter den broccolo. Jag har faktiskt aldrig sett dem förut men Bill köpte hem en och frågade: -Kan du laga något med den här spännande saken älskling? Jag blev så glad för att jag älskar att testa nya ingredienser och experimentera nya maträtter i köket. Det kändes som att Bill kom hem med en ny leksak ungefär. -Challenge accepted, svarade jag till Bill med glatt leende.

Det blev ugnsrostade romanesco med potatis och vegansk mozarella. Resultatet blev så bra att jag vill dela med mig lite av receptet. 

INGREDIENSER
Romanescokål/Broccolo
Gullök
Potatis
Soltorkade tomater
Ostronskivling
Vegansk mozarella
Vegetabiliskt smör
Salt
Peppar
Paprikapulver
Vitlökspulver
Persilja, färsk eller torkad. 
Grönsaksbuljongpulver

SÅSEN
Havregrädde och Grönsaksbuljong

__________________

Börja med att sätta ugnen på 250 grader. På grill och undervärme läge. Om inte ugnen har det läget sätt bara på grill.

Under tiden maten var i ugnen så kokade jag såsen. Allt som behövs var havregrädde och grönsaksbuljong. Koka ner så att såsen blir krämig.

__________________

VOILA! 

 

Tvåbarnsföräldrar

Hur mår ni idag underbara ni? 

I skrivande stund ligger vi i sängen och myser. Mysväder deluxe är det idag men Baggiz ville vara ute så vi släppte ut honom. Jag tror att Baggiz tjej är på balkongen på dagarna nu när det är lite varmare ute. Därför blir han till sig varje morgon och gnäller att han måste ut.

Jag är supertacksam att jag och Bill har den här möjligheten till att vara hemma båda två. Trots att vi hjälps åt så hinner inte vi göra så mycket annat än det som kretsar kring Zelda. Vi hade en vision att kunna jobba 50% men det är snarare 5-10%. Det krävs mer tid och engagemang än vad man tror under första tiden med en liten bebis. Man förstår inte det förrän man själv har en bebis. Vi har försökt att göra annat så fort Zelda sover men tiden räckte ändå inte till.
Om Zelda sover i snitt 14 timmar om dagen. Varav 7 timmar sover vi med henne (powernaps inräknat) då har vi 7 timmar kvar. Matlagning 1 timme, tvätt/disk/städ 1 timme, promenader eller egentid 2 timmar. Då är vi nere på 3 timmar kvar som vi kan jobba för. Om vi har BVC-besök, gäster eller måste handla går de timmarna bort. Vissa dagar kan vi vara jättetrötta och de få timmarna som vi har kvar vill vi återhämta oss.

Nu när en månad har gått vill vi såklart komma in lite mer i vår egen vardag. Men det känns som att vi inte är riktigt där ännu och ska nog inte stressa till det heller. Jag vet att det är lättare sagt än gjort när vi båda är egenföretagare men vi får helt enkelt prioritera det som är viktigast och det är såklart vår älskade lilla bebis. Det är hennes vardag och rutin som gäller, punkt slut.

Tiden som småbarnsföräldrar är underbar men det krävs också mycket tid. Jag känner mig mer upptagen nu än innan faktiskt, förut kunde jag ändå vara spontan trots mycket jobb. Nu krävs det planering kring allt man ska göra eller var man ska åka. Tänkt att majoriteten av föräldrarna där ute oftast stannar hemma en i taget, om inte man tar dubbeldagar ibland. Trots att jag och Bill är två och har en hyfsat lätt bebis är det ändå ganska tidskrävande. Alltså, förstår ni vad grymma alla småbarnsföräldrar är!? Tänkt att man ska få allt att gå ihop och inte tala om när man har fler småbarn! 

 

Avundsjuk fästmö

Glad tisdag underbara ni! 

Omg, jag är så avundsjuk på Bill just nu som ligger i badet och myser. Första gången sa jag till honom: -Älskling, passa på och mys, det förtjänar du. Andra gången: –Okaaay! Jag tar hand om lillan. Tredje gången: -Orättvis… jag vill också!
Jag har inte fått bada själv på snart 6 veckor! I början fick jag inte bada p.g.a blödningen men nu badar jag bara med Zelda när tillfällen dyker upp. Om hon bajsar eller kaskadspyr på sig själv, haha. Men det är liksom långt ifrån de mysiga kvällsbad som jag brukar ta. Jag känner att jag inte kan stå i duschen hur länge som helst heller, snabbt ska det gå. Samma sak när jag går på toa. Trots att Zelda sover och Bill har koll på henne. Jag gör det helt undermedvetet på något sätt, brukar faktiskt påminna mig själv att jag kan ta liiite tid på mig ändå.

Nu ligger Zelda här bredvid mig. Har precis fått henne att somna. Tur att hon inte får för sig att vara vaken så länge som hon gjorde igår vid den här tiden. Bebisar är så oförutsägbara. Hela förra veckan sov hon ungefär 6 timmar i sträck på kvällarna, helt plötsligt fick hon för sig att sova 2 timmar åt gången i söndags och jag blev helt knäckt, jag hann bli så bortskämd med sömnen. Tur att lilla hjärtat är tillbaka i den vanliga 6 timmars sömn igen dagen efter. Men något som jag har lärt mig är att jag inte ska ta sömnen för givet. De små gör lite som de vill, det finns ingen säkerhet i deras rutiner alls. När jag var så trött häromdan, försökte natta Zelda i evigheter. Nästan att jag ville väcka Bill för att jag var så trött. Sen gav Zelda mig världens sötaste leende. Jaja, sov när du vill då lilla unge. Mamma är här och håller dig sällskap tills du somnar. Haha, så lätt köpt man blir för ett litet leende.

Nu ska jag passa på att jobba lite när lilla björnen sover. Önskar er en fantastisk dag älskade ni!