Our first baby kicks

Jag gråter just nu, så fina ni är. Tack snälla ni för alla fina grattis och kommentarer! Det här är stor glädje för oss och det känns verkligen ännu mer speciellt när ni med omsorg lämnade kärlek här. Det värmer hela mitt hjärta när ni säger att vi kommer att bli jättebra föräldrar. Det fick mig att fälla tårar då jag har haft tvivel på mig själv om jag kommer att bli en bra mamma eller inte. Eftersom det här är mitt första barn och jag vet ingenting om barn, jag har noll koll. Allt jag vet är att jag älskar barn och de är världens finaste och roligaste varelser ever! Men jag är 100% säker att Bill kommer att bli en bra pappa i alla fall och jag kommer nog att lära mig med tiden. För några nätter sen grät jag i sängen när jag låg och läste allmänna info om nyfödda, vad man ska tänka på, vad de ska äta o.s.v. jag grät p.g.a. att jag insåg att jag hade noll koll och allting var så nytt för mig. Jag såg jättemånga bebisprodukter som jag inte visste att det fanns och känslorna bara bubblade upp. Haha, jag vet inte om det var mina gravida hormoner men det var så känslosamt. Sen jag visste att jag var gravid har jag läst på om allt som har med bebisar att göra, så att jag känner mig redo när det är dags! 🙂

Nu för första gången känns det här verkligen stort. Hur kan ett litet liv i magen kännas så stort!? Nu längtar vi supermycket.

Igår upptäckte vi något helt fantastiskt. Nämligen de första sparkarna. Jag kände det häromdan men vågade inte tror det först men så kände jag fler och fler gånger och sa till Bill att lägga handen på magen och han kände det med! Haha, hela kvällen fram till klockan ett på natten låg vi både två i sängen med handen på barnet och hoppas på att få en liten high five eller kick här och där. Det var så himla mysigt! Bill lyste upp som en sol varje gång han kände det och är så exalterad över vår lilla bebis som är typ lika stor som min näve.

Jag är tacksam att jag har Bill som min partner. Han har verkligen varit så fin och hjälpsam. Han har tagit hand om mig så bra både fysiskt och psykiskt. Han klappar och pussar på magen hela tiden, från när den var liten till den växer och blir större och större. Varje vecka var som en överraskning för honom när han upptäcker hur fort vår lilla mirakelvarelse växer. Inte nog med det köper han alltid blommor till mig så att jag alltid har färska blommor på bordet där jag sitter och jobbar. Han får mig att känna mig så älskad. Jag är glad att han är så stöttande och kan alltid räkna med honom att han alltid kommer att finnas där. Jag kan verkligen inte begära mer än så här, det är mer än vad jag behöver men jag är så tacksam. 

 

First I got a ring on my finger, then I got a….

….Baby in my belly!

Nu går jag direkt in på topic här, jag och Bill har skaffat oss ett människo-syskon till Baggiz. Jag är i 4:e månaden och mår prima! Ni kanske inte kan se det utifrån än då jag har gjort ordentliga klädval, haha. Jag ville inte berätta tidigare eftersom jag vill att Bill ska kunna berätta det till hans familj först och det blev igår på Bills födelsedag när alla i familjen var samlade. Bill var så nervös, han gick runt och funderade hur han skulle berätta det för alla. Han kom på att ALLA skulle vara där och Bill är inte så mycket för att stå i centrum, haha. Men vi fick världens finaste reaktion från familjen. Det var glädjetårar och alla var så glada. Jag är så glad att jag nu tillhör Bills fina familj. Det är nog en av de finaste livspresenterna som jag har fått av Bill.

Jag har mått så himla dåligt första tiden av graviditeten, nu är jag ok, är mest trött på dagarna. For real, det var en av de tuffaste perioderna som jag har varit med om. Försökte konka med jobbet, mådde illa samtidigt, ville sova hela tiden, kunde somna helt random om jag råkade blunda i några sekunder. Har t.o.m. hänt många gånger efter jag hade kommit hem från mina möten eller event att jag ligger över toaletten och spydde massor.
Det har också varit extra många läkarbesök eftersom jag har fått ett virus i kroppen som jag berättade till er tidigare. Doktorn och barnmorskan gör deras bästa med att planera den här graviditeten väl vilket jag uppskattar. Därför är det extra viktigt för mig att stressa ner, äta bra, tar hand om min hälsa och prioritera om lite.

När jag fick veta att jag har en liten mirakelvarelse i min lilla mage förändrades allting. Jag kan erkänna att jag var rädd från början. I två dagar låg jag och stirrade upp på taket och tänkte: – Oh my goooosh… vad gör jag nu? Alla jobbresor och jobb som är inplanerade, vad händer nu?! Hur ska jag hinna med allt? Bebisen kom liiiite tidigare än väntat. Jag kommer ihåg när jag tog ut spiralen, skulle byta till annat preventivmedel, gjorde en massa tester i samma veva sa doktorn till mig att jag inte släpper så många ägg och kommer att ha lite tufft när jag ska försöka skaffa barn, men så kom vår mirakelbebis helt från ingenstans ändå!

Jag fick planera och prioritera om, det var väldigt stressigt och jobbigt första tiden. Satt med Bill och gjorde en tankekarta hur vi ska lägga upp våra upplägg med jobb, tid och boende. BOENDE?! Jag har inte planerat att vi ska ha något nytt boende än eftersom jag bygger ju hus i Thailand och den måste bli klar först. Sen så var det lite fram och tillbaka tidigare om jag verkligen vill bo i Stockholm på heltid för att jag saknar Lappland, jag vill vara nära mina föräldrar. Men jag ska inte stressa, vi får ta det som kommer. Innan barnet fyller två ska vi hinna flytta till ett större boende i alla fall och kommer förhoppningsvis att behålla Bills lägenhet som vi kan hyra ut under tiden.

Varför bröllopet kommer att ske om cirka två år är p.g.a. av att vi vill vänta på bebisen också. En av anledningen som jag inte berättade tidigare till varför jag inte polisanmälde min advokat är att jag inte vill sitta där i domstol med min bebis, måste åka fram och tillbaka mellan Sverige och Thailand i minst ett år och vara stressad över situationen. Jag vill bara ha det fridfullt… för att hur jag mår redan nu kan påverka barnet i magen. Jag vill vara en glad mamma för att jag vill ha en glad bebis och jag kommer att göra allt med att planera mitt jobb väl så att jag kan jobba hemifrån och kan vara med mitt barn på heltid. 

Oh my… nu blir jag en mammabloggare! Och jag har cravigs på kimchi just nu… måste gå till mataffären och köpa kimchi!!!

Bakom alla kläder liggen den här lilla kulan undangömd… #16weeks
 

Hahahaha, kolla Baggiz face. Han är så glaaaaaad!!! 

 

Bills kalas

Hey mina solstrålar! 

Åh vilket fint kalas det blev! Det första lilla Liam sa till Bill var: -Kan inte vi ha fiskedamm morbror? Hahaha, jag tänkte faktiskt på det jag med. För ungarnas skull men Bill fyller 36 och vet inte om detta skulle passa teman riktigt.

Jag är glad att Bill har så stor familj, det är så himla mysigt. Min sida av familj är däremot ganska liten, har en hel drös med släktingar från mammas sida såklart men ni förstår säkert vad jag menar. Definition av ”nära familj” är ju sånna personer som man alltid kan räkna med när man firar alla högtider, födelsedagar o.s.v.

Jag förberedde ganska mycket redan dagen innan och under natten. På kalasdagen gjorde jag panna cotta och fisken. Det blev lagom med tid till både matlagning och dekorationerna. Under tiden bakade Bill ett helt berg av bullar och stekte pannkakor till barnen.

Bill har verkligen haft ett fantastisk 35 år sa han och nu när han har fyllt 36 kommer det att bli ännu bättre. Jag och Bill har så mycket att se framemot nu framöver och jag är så himla glad och lycklig just nu av att bara tänka på vår framtid tillsammans.

 

Kan inte få nog av Baggiz

Jag kan inte få nog av Baggiz! Så mycket som jag älskar den här lilla katten. Har vid några tillfällen saknat honom så mycket när han inte är hemma att jag har gråtit t.o.m.

Nu har Baggiz varit hemma i tre dagar, jag har gosat med honom hela tiden och han älskar att bli gosad likaså! Ser verkligen på honom att han trivs när ingen annan är här förutom vi. Älskar att vi har fått tillbaka våra rutiner nu. Det är inte bara jag som är gos-galen, även Baggiz är det. Han vill ligga nära hela tiden och har kommit fram till mig flera gånger där han dunkade in sitt huvud på min panna när jag ligger ner eller på min hand för att han vill att jag ska klappa honom. Han har typ purrat heeeeela dagarna under tredagars tid. Bill berättade att han läste någonstans att det purrandet ljudet från en katt är ”läkande och helande”, om man är skadad ska man ha en purrande katt bredvid sig sa han. Haha, vet inte vad jag ska tro. Om Bill nu säger så bara för att han vill ha Baggiz på sin sida av sängen eller något för att ”hela hans skadade fot”.

Men jag är glad, är så glad att vår son är hemma. Mina dagarna är så mycket roligare nu, tänkt att en liten fluffboll kan förgylla mina dagar så himla mycket.

Nu ska jag förbereda inför kvällens fest, önskar er en fantastisk dag älskade ni! Baggiz skickar kattpussar till er också. 

Akta er här kommer SUMU-katten!!  :O

Tänkt att man få vakna till det här.